fredag 22 maj 2020

Hemestertips inspirerade av Linnés västgötaresa. Del 1

“Riksens höglovlige Ständer behagade förordna vid riksdagen 1741, det skulle jag antaga en resa till åtskilliga orter i riket, och i synnerhet till Västergötland vid Kinnekulle, Billingen, Mösseberg, Ålleberg, Hunneberg, Halleberg.”


Det skulle ju kunna handla om sommaren 2020, då myndigheterna förordnat att vi endast får företa oss en till två timmars bilresor från hemorten, men så här inleds Carl von Linnés reseskildring om Västergötland med närliggande landskap. 


För oss som den här sommaren i högre utsträckning än vanligt kommer att “hemestra”, kan denne botaniker och geolog kanske ge oss inspiration i vad vi kan uppleva i vårt närområde. 


Carl von Linné hade alltså riksdagens uppdrag att resa ut i landet och samla information om växter och djur för att sedan klassificera dem. Tyvärr hör det till saken att han även tog sig för att klassificera människor baserat på hudfärg - han tyckte till och med att det gick att knyta karaktärsdrag till hudfärgen, vilken stolle! - men det är en annan historia. 


Nu skulle han till Västergötland, mellan 12 juni och 11 augusti,  och det kom att bli väldigt nyttigt för honom även om det var dåligt väder i princip hela tiden.  “Märkvärdiga saker lär min läsare likväl finna åtskilliga som förtjäna uppmärksamhet, såsom t ex Kinnekulle uti vilken naturen förelagt oss anatomien av jordskorpan.” Han har letat upp en hel hop med växter, in - och utländska fiskar samt inländska maskar och kräk. Han har sett getter, som på uselt bete mjölkat ett helt stop om målet. 


Många i vår tid söker sig också till Kinnekulle och även nu är det växter, geologi och kyrkor som drar. Linné kom norrifrån, via Mariestad, Orrnäs och Forshem som han beskriver i översvallande ordalag. Han noterar att växterna här kallas annorlunda än vad han är van vid: fålafötter kallas här tussilago.  Kinnekulle är en plats bland de märkvärdigaste i riket. Bergarterna beskrivs noga, lundarna av de härligaste lövträd gör orten ljuvligare än någon annan i Sverige. Linné vet att berätta att namnet Hällekis kommer från en rese vid namn Helle, och dess hustru Kjesa. Storväxta var de säkert, för hennes grav var vid pass en 9 alnars lång håla. 


Ramslöken nämns såklart, och en mängd andra växter som apotekarna letar efter, t ex sanicula som de på andra ställen med möda kan ihopsamla. 


Övrigt att notera är att åkrarna sås två år av tre. Vidare menar Linné att det är skada att lantmännen skämmer sina ängar och åkrar genom att ta upp stenbrott som går så litet på djupet: helst borde det bli ordentliga stenbrott hanterat av mästare i konsten. Den systematiske botanikern snuddar också vad som senare skulle bli systematiskt arbetsmiljöarbete när han berättar om stenhuggaren Stenhammar, “som ifrån det han varit 16-årig, hållit sig vid stenhuggningen, sågs även vid 82 året i god vigör, och med fasta lungor, såsom ett rart exempel att i så lång tid uthärda stendammet”. 


Så kom natten på, och von Linné och hans resesällskap vilade i Medelplana. Kinnekulle är verkligen en plats att vila på och samla ny energi, och avståndet dit är helt inom ramen för vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. 


Hemestertips inspirerade av Linnés västgötaresa. Del 1

“Riksens höglovlige Ständer behagade förordna vid riksdagen 1741, det skulle jag antaga en resa till åtskilliga orter i riket, och i synnerh...