Om nattvarden

Biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit (Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Biskopsmötet, 2020). Äntligen ska vi få svar och sammanhang i alla de frågor av teologisk och praktisk-teologisk natur vi ställer oss.  Jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är ofta den första frågan jag ställer till kursdeltagarna på Kyrkans Grundkurs och Kyrkomusikerutbildningen när vi ska börja prata om gudstjänsten. Svaren kommer spontant och vittnar om vad som rör sig i deras hjärtan. En församling, säger någon. Präst, säger en teologistuderande. Musik, så klart, säger kantorseleven, och en del andra saker. Ljus och blommor på altaret, är det nödvändigt? Bröd och vin, eller just det, det kan vara druvjuice också, det har vi hemma i vår församling, säger någon. Instiftelseorden! Syndernas förlåtelse?


pixabay.com
Frågorna är många och tankarna är många och vi börjar reda i dem. Men först vill jag röra lite djupare och frågar dem vilket eller vilka moment i nattvarden det är som berör dem djupast. Också här blir det lite olika. Instiftelseorden. Själva mottagandet. Brödsbrytelsen. Fridshälsningen! Jättebra om prästen kan hjälpa till och förklara lite där: Herrens frid vare med er, låt oss dela den med varandra genom att räcka varandra handen och önska varandra Herrens frid! Det är så trist med vår kantor, säger någon, hen sätter igång med O Guds lamm innan vi hunnit färdigt. Det är klart, för en del är det säkert jättejobbigt.

Eller som en student berättade för mig om sin första nattvardsgudstjänstupplevelse: först var det direkt ingen som brydde sig om henne, förutom kyrkvärden som gav henne en psalmbok och trasig agenda medan hon pratade med vaktmästaren, men helt plötsligt, en bit in i gudstjänsten, som på en given signal, flög alla upp och började kramas, även med henne.

Nattvarden är sannerligen betydelsefull. Så betydelsefull att den varit kyrkosplittrande, utestängande och skambeläggande. Jag minns nattvarden från min barndom i gammalkyrkliga bygder. Allvaret, den vita duken som lades på altarrunden, det extra nattvardsförhöret som förlängde gudstjänsten söndagen före med ytterligare en halvtimma. Annat är det idag. “Änglarna i himlen sjunger Helig. Vi får sjunga med i deras sång”, och vi är med både i åminnelsen av vad Kristus gjort och i Gudsrikets firande och med de andra motiven som definieras i de kyrkliga dokumenten.

Så kommer biskopsbrevet, och så kommer kommentarerna. Jag läser, och jag häpnar. Det är framförallt tre saker jag läst mig till som debatteras. Det första är frågan om det öppna nattvardsbordet. Här har jag själv motionerat i Kyrkomötet. Avslaget från biskoparna blev enhälligt: det hänvisades då som nu till den allmänkyrkliga traditionen, samma allmänkyrkliga tradition som till slut inte var orsak nog att i vår Svenska kyrkan hindra att viga kvinnor till prästämbetet eller att låta samkönade par vigas till äktenskap i Svenska kyrkan.

Jag blir ändå glad när biskoparna skriver att vi inte ska kontrollera dopstatus i gudstjänsten (hur skulle det förresten se ut, skulle kyrkvärden ha KBOK uppslagen i sakristian), utan att gästfrihet då gäller. Jag menar fortfarande, dock med respekt för biskoparnas ord, att konfirmander som är på väg mot dopet borde kunna få delta.

Som jag sa i mitt anförande i Kyrkomötet hösten 2010:

 “Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen. Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden. 

 Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd? ”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.” 
  Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det. Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike."

Ytterligare frågor som kyrksverige nu ställer sig är frågan om hur brödet och vinet ska hanteras efter gudstjänsten slut. För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser. Jag, eller någon av kyrkvärdarna, lägger konsekrerat bröd i en särskild burk i sakristian. Det är en fin burk, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger det konsekrerade brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga. Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus och hänger upp psalmnummer. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några studenter har bakat semlor, redan inställda i kylskåpet att inmundigas vid kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom. Själv har jag beställt hem ekologiska oblater som jag lägger i en oblatask som någon tillverkat av näver och skänkt till kapellet.

Kollegan Johan Blix skriver i sin blogg:

“En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder.“ 

Jag gör inte korstecknet. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Mina åthävor behövs inte. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Det viktigaste med det överblivna, säger jag till studenterna, är att behandla det med värdighet, som med allt annat inom ramen för skapelsen. Vad skulle du göra om du tappade en oblat? frågar en student andäktigt. Jag tar upp den, svarar jag. Och konsumerar den själv. Skulle jag dock spilla vin (jag använder avalkoholiserat) på golvet skulle jag behöva använda Cleaner från PLS.

Det konsekrerade brödet får ligga i sin ask i sakristian till nästa gång nattvard firas. Jag skulle aldrig ta med detta bröd och dela ut till någon frånvarande eller sjuk, utan att läsa instiftelseorden igen. Det har jag förstått att en del gör. För egen del är instiftelseorden viktiga och jag skulle bli mycket besviken om jag skulle komma i situationen att en präst kommer på sockenbud och inte läser instiftelseorden. Jag tror Luther håller med när han skriver i sin lilla katekes, femte huvudstycket: 

”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. 

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra. Jag finner stöd i biskopsbrevet:

“Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot kan det vara ekumeniskt lämpligt.” 

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan i biskopsbrevet, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra. Jag känner tvek inför en del i det sammanhanget. Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller med kyrkor “inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av kyrkomötet har kyrkogemenskap med eller har ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Biskopen ger vägledning i det enskilda fallet.” 

Jag får befråga biskop Åke vid tillfälle vad som gäller för Equmeniakyrkan, eftersom vi hade kyrkogemenskap med Svenska missionskyrkan. Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Två slutliga synpunkter. Det ena är att till beskedet om vad som inte ryms inom en evangelisk-luthersk kyrka kunde tillfogas (vilket säkert är mer vanligt än att gå med konsekrerat bröd till sjuka utan att instiftelseorden läses) teologin att nattvarden inte är giltig om prästvigd kvinna celebrerar, eller att det måste vara alkohol i vinet. Till det senare finns visserligen en instruktion om att drycken måste vara från vinstocken, men uppfattningar om att det sker nattvard som inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Det andra är att biskopsmötet gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiskt bröd och dryck, som ett uttryck för omsorg om skapelsen vilket ju uppmärksammats i biskopsbrevet om klimatet.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är för mig utgiven, också för mig utgjutet. Vi kan lugnt vila i Guds kärlek. Kristi närvaro finns överallt, och särskilt. Corporalen, nattvardsgåvor och prästvigningar är kyrkliga ordningar som vi fått ansvar för i våra olika sammanhang. Gud är större och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra kyrkor och samfund och våra hjärtan.

PS. Förresten, en tredje liten synpunkt. Visst är det prästen som har ansvar för sakramentsförvaltningen. Men det skulle vara lite antihierarkiskt välgörande att rikta brevet inte bara till Svenska kyrkans präster och församlingar, utan vidga litegrann.  Brev från biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar?

Då skulle vi kanske också kunna få med något om musiken... till och med i den rätt liturgiskt torftiga mässan från 1800-talet kan följande instruktion läsas: "c. Den heliga måltiden utdelas, sedan nattvardsgästerna böjt knä kring altaret, under det att dämpat orgelspel och psalmsång äga rum."

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...