fredag 8 november 2019

När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 


Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 


I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 


Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 


På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 




När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas s...