Predikan Sexagesima årg 1

Lukas evangelium 8: 4-15

"När mycket folk samlades och man drog ut till honom från de olika städerna sade han i en liknelse:”En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”

 

Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde, och han svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.

 

Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt."


Vem vill inte vara en sån där människa som hör ordet, som tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt?

När Jesus strukturerar upp de olika sätten som Guds ord kan verka i människors hjärtan kan det nästan leda till en andlig prestationsångest. Når jag upp till det där idealet?

Jag vilar min själ i Predikarens ord i den hebreiska bibeln:

"Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under himlen.
En tid för födelse, en tid för död.
En tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att dräpa, en tid att läka
En tid att riva ner, en tid att bygga upp.
En tid att gråta, en tid att le,
En tid att sörja, en tid att dansa.
Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under
himlen."

Predikaren beskriver livet, som där är. Och i det livet ingår tron, på något vis, hur vi nu beskriver den.
Guds ord, Guds budskap når oss på olika sätt, i olika tider.
Vi är alla dom där människorna vid vägkanten, de som hör ordet och som med Lukasevangeliets ord utsätts för att Djävulen kommer och tar bort ordet ur våra hjärtan.

Vad kan menas med det? Är det allt det som stör och förstör, alla dem som säger att du inte duger, att Guds kärlek inte gäller dig, att
att du måste vara på ett visst sätt för att passa in i Guds rike.

Hur lätt är det inte att ge upp. Det där med tro, det verkar vara för eliten.

Vi är alla dom där människorna på berghällen, de som tar emot ordet med glädje, men som inte har något rotfäste. Vi tror, men när det tar emot för mycket, lämnar vi bibel, psalmbok och kyrkohandboken åt sitt öde och ägnar oss åt något lättvindigare istället.

Hur enkelt är det inte att ge upp? Kan inte kristen tro vara lite enkelt och lättbegripligt, kan det inte bara vara som en enkel manual att följa när livet är för svårt? Det där med tro, det verkar vara för dom som förstår sig på kyrkofäderna och Anders Frostensons psalmer.

Vi är alla dom där människorna bland tistlarna, de som hör ordet men som kvävs av såväl bekymmer som nöjen.

Hur lätt är det inte att ge upp. Hur ska det andliga livet kunna konkurrera med det vardagliga? Hur få tid för både be och diska? Kristen tro är nog för dem som inte har något annat att göra.

Men hur ska vi göra då, vi som vill växa som människor, i tro, i hopp och i kärlek?

Jag tänker att vi måste försöka se livet som en helhet, och inte döma oss själva för hårt. Det finns så många andra som gör.

Det finns en tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att sörja, en tid att dansa.

När vi befinner oss i perioder i livet och tron när  vi är vid vägkanten, på berghällen eller bland tistlarna, då är det en sak som gäller: hålla fast vid Guds kärlek.

Rom 8:38-49:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre.”

Låt ingen ta ifrån dig din livsglädje eller din tro!
Våga gå djupare in på trons väg, läs knepiga bibelverser och ge dig inte, klura på dom, fråga andra vad de tänker.

Och det går inte att dela upp tillvaron i andligt och världsligt.
Du är i Guds rike, hela tiden. Du är omsluten av Guds kärlek, hela tiden.

Ibland planterar du, ibland river du upp.
Ibland bygger du, ibland river du ner.
Ibland gråter du, ibland dansar du.

Hela ditt liv är ett samtal med honom, som bär universum och bor i ditt hjärta, han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.

Amen.

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...