Häromdagen fick vi på folkhögskolan besök av Amineh Kakabaveh, politiker och aktivist inom kampen mot hederskulturer. Vi fick ta del av hennes resa, från förtrycket i kurdiska Iran, via Peshmerga till Sverige. Rätten till sitt eget liv, sina egna tankar och sina egna livsval är något som dock inte kommer med uppehållstillståndet för den som lever i en hederskultur och det är fler som behöver uppmärksammas på att flickor och kvinnor från dessa kulturer inte lever under samma villkor som andra. Trots att vi har en sekulär lagstiftning där alla har samma möjligheter och skyldigheter, lever en del med familjen eller klanen som högsta myndighet. Trots att en kvinna kan vara både välutbildad och företagsledare kan det vara så att det är hennes manliga släktingar som bestämmer vem hon ska gifta sig med.
Det här håller Amineh på att föreläsa om, och för det blir hon föremål för mycket uppskattning men också utsatt för hot och hat. Och som politiker, särskilt kvinnor, behövs egentligen inte mycket för att bli utsatt för näthat och mobbning. I närtid upplever vi hur den nya regeringsbildningen och uppgörelsen som ligger till grund för den retat upp delar av vår befolkning. Medan Jan Björklund seglar fram till synes oberörd har hatstormarna mot Annie Lööf sedan länge gått över gränsen till klass trevarning på anständighetens skala. Bakgrunden är förstås att det som L och C gått till val på i viss mån nu har ändrats eftersom det parlamentariska läget så krävde. Och under hela hösten fylldes sociala medier med suckar över att politikerna inte kan samarbeta och att någon måste ändra sig för att det ska kunna bli en regering. Begrepp som lekstuga och sandlåda nämndes (vilket i sig är ett problem eftersom barns lek och utveckling inte har något med vuxnas politiska spel att göra) och när de nu kommit överens kommer svekdebatten.
Att ge någon skuld för en företeelse, och sedan ge skuld när hen gör tvärtom, är en ganska vanlig härskarteknik som i hög grad drabbar kvinnor i större utsträckning än vad det drabbar män. Den nya kulturministern Amanda Lind är ett tredje exempel. Jag delar uppfattningen om att det är olämpligt att hylla den före detta ministern som fick avgå på grund av samröre med en ickedemokratisk organisationer, men samtidigt går det väl inte att avfärda hela hans ministergärning på grund av detta? Och Amanda Lind har också fått stå till svars för att hon provat cannabis. Istället för att tänka att det väl är fint om ungdomar kommer tillrätta med problem och istället skaffar sig en utbildning och jobb, är detta något i värsta fall kommer att förfölja henne. Och precis som hennes språkrör Isabella Lövin en gång fick på pälsen för att hon såg okammad ut i ett nyhetsprogram är det nu många som kommenterar kulturministerns frisyr.
Näthatet mot våra politiker är oerhört tröttsamt. Blame if you do, blame if you don´t. Vi borde vara tacksamma över att det fortfarande människor som orkar ta ansvar för ledning och organisation av vårt land. Amineh Kakabaveh, Annie Lööf och Amanda Lind är tre politiskt aktiva kvinnor med olika bakgrund och agenda, men det som förenar dem är ett genuint och medmänskligt engagemang för Sverige och oss som bor här. De, och andra oavsett partibok, är värda respekt.
