Artonåriga Tina sitter på socialkontoret och försöker få någon form av förklaring på varför de lät henne och hennes syskon växa upp i en familj med misshandlade föräldrar. Tack vare redaktionen på Uppdrag Granskning får hon nu möjlighet att möta socialchefen i den aktuella kommunen för att fråga om varför hon och hennes syskon inte fick komma till tals.
En klassiskt uppbyggd scen sett ur det vanliga maktperspektivet: den manliga chefen sitter vid bordets kortända, tillbakalutad och snurrandes på sin kontorsstol ett halvt varv åt vänster, ett halvt varv åt höger medan Tina ställer fråga efter fråga, intensivt framåtlutad vid en av långsidorna. Ytterligare en dam sitter på andra långsidan, oklart vem hon är.
Tina får inga svar på varför socialtjänsten inte gjorde något trots att de var på hembesök, trots att skolsköterskan larmade och det var bara föräldrarna som hördes. Kan inte svara på det, vi gjorde felaktiga bedömningar då men det var utifrån underlaget vi hade, vi gjorde de bedömningarna och vi har kompetent personal. Vi gjorde vad vi skulle.
Redaktionen på Uppdrag granskning har hittat 150 barn som farit illa och där socialnämndens insatser varit för små eller alltför ingripande. Det är 150 kommuner där det sociala skyddsnätet har brustit. Det handlar enligt Inspektionen för vård och omsorg om bristande resurser, bristande kompetens eller helt enkelt den mänskliga faktorn.
Sverige ska vara världsbäst på att ta hand om barn, men programmet får en att undra. Och när utredningen om Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade nu är offentlig står det klart att personlig assistens till barn under 16 år slopas och att insatserna nu ska komma från kommunerna. Det innebär att 290 kommuner kommer att ha olika tolkningar om vad det här ska innebära. De måste ha resurser och kompetens, även de 150 som inte ens förmår skydda de allra mest utsatta och som inte ens bryr sig om att utreda sig själva enligt Lex Sarah förrän de får påtryckningar i media.
Och antalet timmar begränsas kraftigt. Föräldrar till barn med funktionshinder talar redan om att rätten till självbestämmande och rätten för deras barn att leva ett liv så likt andra barn som möjligt är kraftigt begränsade. Någon talar till och med om en återgång till 50-talets institutionsvård eftersom föräldrarna, som redan nu med det nuvarande assistentsystem är hårt belastade. De kommer inte att orka. Fler sjuka nyfödda barn överlever genom bättre vård, men samhället tar inte ansvaret fullt ut. I en tidigare dokumentär från SVT vittnar en läkare om att hon inte kan skriva ut ett barn till hemmet eftersom det inte finns någon rätt till assistens. Att andas räknas inte som ett grundläggande behov. Alternativet blir att vara kvar på vårdavdelningen.
Mänskliga rättigheter handlar om alla människor ska garanteras lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Att det inte är så kan många vittna om, och risken är att det i vårt alltmer kalla samhällsklimat blir än värre. När funktionsnedsatta barn får prislapp på huvudet och hanteras därefter gäller det att fler än närmast berörda i familjerna försöker påverka politikerna att dra i handbromsen. Arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter måste fortsätta ända in i kaklet.
Om regeringens utredning går igenom kommer vi att få fler barn som Tina som i framtiden (om de ens har möjlighet) förgäves försöker få svar från ansvariga kommunalchefer. Också de kommer kanske få svaret: vi gjorde så gott vi kunde. Utifrån det underlag vi hade. Och liksom i Tinas fall, inte en tillstymmelse till ånger eller ens en liten ursäkt till den drabbade.
