Självklart är det ju inte bra när en partiledare i direktsändning och i affekt recenserar en public service-kanal med epitetet ”skitkanal” och ”vänsterliberal smörja”. Men flera av de nyhetskanaler som rapporterat om händelsen och också kritiserat Jimmy Åkesson för inte bara hans mediapreferenser utan också för det faktum att han skulle lägga ner P3 om han vore chef för kanalen, har inte redogjort för vad som fick Åkesson att så till den milda grad tappa fattningen att den ena grodan efter den andra for ut ur munnen.
Den trogne läsaren vet att jag verkligen inte står för vad Sverigedemokraterna står för. Men här måste jag försvara Åkesson utifrån ett medmänskligt perspektiv. Den sk roastningen, som är en form av satir, skulle nog vara tänkt att vara rolig, men gick vida över gränsen. Det drevs friskt både med hans missbruk och hans vikt. Att kommentera någons utseende är aldrig okej, och som vi kämpar för kroppspositivism och att unga människor ska komma ur sin psykiska ohälsa som många gånger har med kroppsförtryck att göra - det är inte ett dugg bättre att roa sig på en mans bekostnad. Och den som kämpar och kämpat mot ett missbruk blir inte ett dugg hjälpt av att få det kastat i ansiktet. Det är djupt ohederligt och visar på en oförmåga att kunna skilja på sak och person.
SVT rapporterade häromkvällen att det saknas kandidater för flera partier i flera kommuner, och det är på hela skalan från sverigedemokrater till liberaler. Jag är inte ett dugg förvånad. Vem ska vilja/kunna/orka vara politiker? Vilka förutsättningar skapar media, och därmed också vi som klickar på deras texter och delar deras artiklar?
Går det ens att vara miljöpartist utan att gå all in och köra elcykel 24-7 och avstå från säkerhetsklassade flygresor om du är statsråd? Och när jag ser på klippet med Isabella Lövin som får redogöra för sin mans arbetsbil undrar jag om det går att vara gift med en miljöpartist om hen har ett yrke som kräver bil av den tyngre typen?
Går det att vara vänsterpartist och välja en friskola för sina barn? Hur mycket handlar det om att vara ett föredöme, och hur mycket tid och energi och livsval får engagemanget kräva innan det blir en alltför stor bekostnad på familjelivet?
Det kanske är utopiskt att tro att allt det här med näthat och trakasserier och äggkastning någon gång kommer att upphöra. Men var och en kan börja fundera, och när det gäller våra skattefinansierad mediaföretag finns ett särskilt ansvar. Mindre än ett år sedan #metoo verkar det som att det officiella kramkalaset är slut och nu går det att slänga ur sig i princip vad som helst. Och det som sker på riksplanet har en tendens att leta sig ner också på lokalplanet.
Valet är snart här. Och det är ett val som inte bara gäller vilka politiker som ska företräda oss nästa mandatperiod. Det handlar också om hur vi väljer att beskriva, tilltala och möta våra folkvalda. Även om vi inte håller med om vad de säger, borde vi alla kunna enas runt den lilla slitna frasen som upprepats så många gånger i så många sammanhang: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dom…
