Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt. Jag kan inte räkna alla gånger jag fått kommentarer i kyrkan om att det är roligt med konfirmander i kyrkan, bara de inte hade kepsar på sig och höll på med mobilen.
När jag sen kom till skolans värld var det samma sak där: kepsarna anses vara ohygieniska, även om de vid en jämförelse med övrigt förekommande bakteriehärdar kan framstå som vore de steriliserade. Men argumentet “så gör man bara inte”, förekommer också.
Det var just männen som historiskt sett skulle ta av sig huvudbonaden inomhus. Bakgrunden är att riddaren som ju bar hjälm skulle ta av sig hjälmen i fredliga situationer samt i kyrkor, eller inför en kvinna eller en fana. Att bryta mot denna etikettsregel ansågs vara ohövligt och till och med fientligt. Detta har, även sedan riddartiden för de flesta endast återupplevs under nyårshelgen då filmen “Ivanhoe” traditionsenligt visas, levt kvar bland alla som tycker sig förstå sig på vad det är som gäller. Undantag för huvudbonadförbudet för män inomhus är idag bärare av studentmössa eller doktorshatt, religiös mundering eller skyddsprodukter av hygieniska skäl, men förr i tiden kunde det också handla om män med hög status - som hövdingar, kungar eller präster.
 |
| pixabay.com |
I en del fall har denna historiska trivselregel upphöjts till allmän lag på skolor runt om i vårt avlånga, och med jämna mellanrum höjs också protester mot dessa kepsförbud. Ett av initiativen kastar ett allvarets ljus över frågan, och då handlar det helt enkelt om människosyn. Det är kampanjen #rörinteminkeps, vars företrädare påminner om att människor med neuropsykiatriska funktionshinder (adhd med flera diagnoser) ofta lider av intryckskänslighet och att de helt enkelt måste skärma av för att kunna koncentrera sig på skolarbetet. Kepsen, mössan eller luvtröjan neddragen över ansiktet är alltså inte tecken på en strulig tonåring som inte vill lyssna, utan kan vara ett nödvändigt verktyg för att överhuvudtaget befinna sig i skolan. På liknande sätt kan ett par hörlurar i öronen fungera som fokusförbättrare, eller att pilla med något annat som en mobil, en stressboll eller ett skissblock. Hur många av oss sitter inte och ritar i ett block samtidigt som vi pratar i telefon? Eller spelar ett spel på mobilen samtidigt som vi hör på nyheterna?
Att avkräva dessa ungdomar kepsen (eller vad det nu kan vara) är likvärdigt med att begära att en person med synnedsättning ska ta av sig glasögonen, den hörselskadade att ta av sig hörapparaten eller att den rullstolsburne ska lämna ifrån sig sin rullstol. Den som lider av neuropsykiatriska funktionshinder kan inte “skärpa sig” mer än vad den närsynte kan, eller den som behöver kryckor för att ta sig framåt.
Hur är det då med att säga ifrån om en stör sig på sina medmänniskor, vad det än månde vara? Etikettexperten Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, påpekade ofta att det är ett värre avsteg från etiketten att upplysa någon om hens överträdelse än överträdelsen i sig. Vad som är en överträdelse är en annan sak och i takt med att vi får mer kunskap och därmed förhoppningsvis minskade fördomar om varandra kan också förståelsen öka.
Slutligen, det är bättre att konfirmanden är i kyrkan och hör predikan om än som bakgrund till snapchat och instagram, än att ungdomen inte är i kyrkan alls. Och det är bättre att eleven sitter med kepsen långt neddragen över ansiktet i skolan, än att eleven sitter hemma och spelar dataspel kepslös.
