Kata Gård


För den som har lite tid över kan det vara trevligt att göra en liten utflykt i närområdet och ta del av  skapelsens skönhet i form av vacker natur och samtidigt förkovra sig lite grann i västgötsk historia och kultur.

En tur till Varnhem gör knappast någon besviken. Att uppleva hur inlandsisen format landskapet vid sluttningen av platåberget Billingen till detta alldeles särskilda är i högsta grad en märklig känsla. Inför tiotusenåriga fornlämningar från jägarstenåldern funderar jag över hur vi lever våra liv - vilka spår lämnar vi efter oss?

Det tusenåriga kyrkorummet som grävts fram av Västergötlands museums arkeologer är en imponerande byggnad, femton meter lång och åtta meter bred. Här finns en ruin, omgiven av tusentals gravar, varav en är den omtalade vikingakvinnan Katas grav, därav namnet Kata gård och det är den gamla gårdskyrkan som grävts fram, den som föregick klosterkyrkan och kanske Västergötlands första kyrka. Här ser vi att kyrkan tog till sig influenser från omvärlden. Skickliga hantverkare från England och Danmark anlitades och ny skulle det byggas med sten enligt tidens snitt.

Så småningom kom munkarna och genom Sigrids donation av gården (kyrkan har inte alltid varit patriarkal!)  och gårdskyrkan togs ur bruk. Mina tankar går genast till dagens diskussioner om övertaliga kyrkor. Kanske kan vi dra några lärdomar från medeltidsmunkarnas rätt så pragmatiska sätt att hantera frågan? Utgrävningarna visar att det sattes in en liten hästskoformad eldstad i gårdskyrkan. Förmodligen var det så att den nu övertaliga kyrkan behövdes för att härbärgera tillresande människor. De behövde någonstans att sova, och varför inte använda den i övrigt tomma kyrkan? Det ger inspirerande idéer till vår tid när härbärgen i allra högsta grad behövs.

Däremot ska vi väl inte ta efter den samhällsstruktur som utgrävningen av gravarna lagt i öppen dager. De personer som ansågs vara lite finare än andra har lagts närmare kyrkan, i fina stenkistor där olika föremål lagts ner, föremål som säkert hade behövts av andra. Ju längre ner i makthierarkin, desto enklare gravar, människor har till och med lagts rätt ner i jorden. Och hur arbetarna hade det på gårdarna var nog en fråga om arbetsledningens goda vilja...

Mitt eget besök på Kata gård stärkte mig i mina reservationer mot hanterandet av rester av människor. Än i dag kämpar samiska företrädare för att kranier och andra skelettdelar från deras förfäder ska få begravas istället för att förvaras i statliga samlingar. Är det inte en mänsklig rättighet att få vila i vigd jord? Och är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer och i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?
Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vila i frid! 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...


Vita kuvert på stan

Jag gick genom centrum och ner mot parkeringen vid Mörkekorset. Skolavslutningsdag och längs trottoarer och torg samlades finklädda och välfriserade elever från högstadiet. Alla hade de vita kuvert i handen. En del såg genuint glada ut. Andra försökte ordna anletsdragen medan ögonen sände helt andra signaler. Jag såg på deras överdimensionerade vita kuvert och tänkte att det är så här vi hanterar unga människor. De kategoriseras, Bedöms. Mäts. Analyseras. Elevvårdskonfereras. Meriteras. Älskas? Värdesätts? Stöttas?


pixabay.com


Jag är inte emot betyg, det vill jag påpeka. Naturligtvis måste vi ha någon form av system för att dokumentera elevernas kunskaper, förmåga till analys, ambition och vilja. Betyget från nian blir också någon form av försäkran om att eleven har förutsättningar att klara det valda gymnasieprogrammet. Numera försöker också skolmyndigheten vara tydlig med vad som krävs för de olika bokstäverna i systemet. Det jag och många med mig ser är att en del elever far illa av systemet eftersom de tar det så personligt. Jag är ett D i religion, hörde jag för några veckor sedan. Jag har upplevt det på folkhögskolan också. Är jag en fyra? Nej, måste svaret bli. Bokstaven eller siffran mäter de kunskaper du har visat. Det säger ingenting om ditt värde som människa, eller all den kunskap du egentligen har men som du inte visat av olika anledningar, eller kunskap som inte efterfrågats av läraren. (På motsvarande sätt gäller för oss vuxna att lönegraden, den eftergymnasiala kompetensen eller storleken på husbilen inte har något att göra med vårt värde som människor. Alls. )


Eleverna mäts och värderas. Häromdagen fick en bekant ett mail från skolsköterskan: Grattis, ert barn har nu vägts och mätts och har inte längre fetma utan är bara överviktig. Min bekant blev vansinnig. Vem har bett skolsköterskan kategorisera hennes dotter? Hälsokontrollerna är säkert gott tänkta men gränsen till kränkning av den personliga integriteten är hårfin. Skolsköterskans mail innehöll också en fråga om hur denna positiva utveckling kunde ha skett och jag skulle nog ha svarat att livet självt har skett, ett barn har sträckt på sig bokstavligt och bildligt och kilona har jämnat ut sig. Låt barn få vara barn.


Vi kanske skulle ta och vända på steken och fundera på att börja behandla barn och vuxna som jämlikar i skolan. Har lärarna själva nått sina mål? Har de klarat att hålla rätt BMI trots avstressande hetsätning av kolhydrater  i lärarrummet? Den kloke chefredaktören Claes de Faire på tidningen Fokus ifrågasatte härförleden också varför lärarrummen har skönare fåtöljer än elevernas uppehållsrum. Och skulle du stå ut med att gå på en skoltoalett?


Lärarna har det inte enkelt, de heller. Också de mäts, värderas, lönesätts, hinner inte med lunchen för att det är något dokument som måste skrivas eller någon lektion som måste förberedas och de sitter hemma och rättar prov när vi andra gallrar morötter  på landet eller ligger och slötittar på netflix. Men var det så här det var tänkt att vara? I världens bästa demokrati har högstadieeleverna redan diagnostiserade ångestsjukdomar och lärarna knaprar alvedon och novalucol för att orka en termin till. Samhället måste förändras och vi är de enda som kan göra det, oavsett utgången av höstens val.

(Krönika i SLA 20180616)

Stad i ljus, byskolan i Varola och Black Friday

Eftersom jag snällt brukar tacka ja när personen i kassan frågar om jag vill bli medlem och få fantastiska erbjudanden är det också det som...