Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och lockar tusentals deltagare och åskådare. Omdebatterad, omhuldad, kritiserad som vanligt, och i vanlig ordning behöver det påminnas om varför en Gay Pridefestival behövs. Sedan starten för priderörelsen I New York 1969 i samband med Stonewallupproret då ett antal människor tröttnat på de trakasserier som polisen utsatte homosexuella för har mycket hänt i frågan om rättigheter och livsvillkor. Men än finns mycket att göra.
 |
| pixabay.com |
Syftet med pridefestivalen är att synliggöra hbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner och de könsuttryck som finns inom hbtq-rörelsen. I grund och botten handlar det alltså om att få vara den en är och den en vill vara. Både när det gäller val eller bortval av partner, eller att klä sig eller använda accessoarer som majoritetssamhället förknippar med ett visst kön.
En pridefestival handlar om solidaritet, om spridande av kunskap och fakta, att uppmärksamma mänskliga rättigheter. Det är klart att det generellt sett är, eller borde vara, lättare att komma ut som hbtq-person nu än för trettio år sen, men för den människa som står i begrepp att berätta för familj och vänner spelar det kanske ingen roll. Varje liv är unikt, varje situation är speciell och det finns fortfarande människor som inte minst av religiösa skäl tycker att allt annat än en parrelation mellan en man och en kvinna är fel. Och fortfarande är det olagligt i en del länder att ha en romantisk relation med en person med samma kön. Fortfarande avrättas människor för att de går hand i hand med någon som regeringen eller kulturen tycker är fel.
Det här med normkritik och normbrytande finns det en del som reagerar på och tycker att det är konstiga begrepp. Är det inte just normer vi behöver i samhället? Absolut, men frågan är vilka normer som varit rådande och om de normerna har gynnat mänskliga rättigheter och friheter. Idag talar vi inte bara om normkritik i hbtq-sammanhang utan också när det gäller till exempel åldersdiskriminering eller funktionsmaktsordningen. Den senare handlar om strukturer som värderar människor utifrån deras funktionsförmåga. Den kan vara psykisk, kognitiv eller fysiskt. Ju högre funktionsförmåga en personhar, desto högre status och makt får personen, samtidigt som personer mer funktionshinder/nedsättningar/variationer osynliggörs och till och med utestängs. Normen är alltså en helt fungerande kropp, vilket väldigt få människor faktiskt har. Det kan exempelvis handla om ett en person med rullstol inte förväntas förstå tilltal, eller att en person med en bokstavsdiagnos inte är anställningsbar i samma utsträckning som en person som inte har det. För att flytta fokus från individen till strukturen talar vi numera om tillgänglighet - det ska vara en självklarhet att byggnader byggs så att personer med rullstol ska kunna komma in eller att det finns tydliga orienteringskartor i entréerna så att personer med svårigheter att hitta ska kunna känna sig välkomna. Det är ingen lyx - det är en rättighet och det är det som normbrytande åtgärder handlar om.
För en del är detta angelägna frågor, för andra är det mindre aktuellt. Jag är dock övertygade om att när solidaritet visas tillsammans med en viss grupp människor, så gynnar det hela samhället. Jordens temperatur stiger ett par grader och det värmer alla.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Äntligen lite regn!
Diss: Relationen mellan USA och Ryssland. Skrämmande!
