Krönika i SLA 18 februari 2017

I min familj har vi alltid varit mycket för att diskutera olika händelser i såväl inrikespolitik och utrikespolitik. Under min uppväxt pågick kalla kriget, östblocket föll samman och världsbilden växlade mellan lite ljusare och lite mörkare.  Palmemordet var stort, och vi följde rättegången via radion i den halländska sommarstugan, medvetna om att vi var med om något historiskt. 

Så var det sanktionerna. Sydafrika var ett land som präglades av rasism och segregationslagar och Sverige hade infört handelssanktioner mot Sydafrika. Det fanns särskilt en bensinstation som vi inte besökte, och än i dag undviker jag faktiskt just detta varumärke. Det säger en del om barndomens prägling. 

Sanktioner av olika slag är ett bra knep att ta till för stater som med icke-våld vill uttrycka sitt missnöje med skilda företeelser i ett visst land. Nu är det Iran som står i fokus efter att statsministern med entourage varit där över helgen. Iranska myndigheterna verkar vara godkända ur kärnvapensynpunkt, men deras syn på mänskliga rättigheter har en hel del i övrigt att önska. Yttrandefrihet existerar inte och dödsstraffet brukas flitigt. Oppositionella tystas med tortyr och fängelsestraff, och Amnesty har bland annat belyst situationen för Ahmadreza Djajali, en iransk-svensk forskare knuten till Karolinska Institutet som greps i april förra året av den iranska säkerhetstjänsten. 

Fokus på det här besöket i Iran kom att hamna på de kvinnliga delegaternas huvuden, dvs de sjalar som de enligt iransk lag är tvungna att bära. Iran är en religiös diktatur, och till skillnad från våra svenska sekulariserade förhållanden är religion i Iran inte någon privatsak utan något som är stadfäst i lag. Om detta statsskick kan motiveras utifrån Koranen låter jag vara osagt ( en viktig princip inom islam är att det inte ska finnas något tvång i religionen) men så ser det i nuläget ut. Att handelsminister Ann Linde bar sjal i mötet med president Rouhani sågs som oerhört provocerande inte minst för kvinnor som flytt länder med förtryckande strukturer mot kvinnor. 

På sociala medier har under veckan visats bilder på bland annat drottning Silvia i slöja i mötet med påven, och det har också påtalats att viss klädkod gäller överallt i samhället. Men drottning Silvia hade förmodligen inte arresterats av Vatikanstatens ståtliga vakter, och utan långärmat i en katolsk kyrka i Medelhavsområdet blir du förmodligen milt förmanad att klä på dig, men den sociala normen är inte inskriven i diktatorisk lag. Däri ligger skillnaden. 

Vad skulle Ann Linde ha gjort? 

Alternativet hade varit att låta mötena vara på den svenska ambassaden, där slöjtvång inte råder. Ett alternativ hade också varit att inte fara till Iran alls. Syftet var att öka Sveriges handelsförbindelser med Iran, och bilderna på statsministern  i fabriken var nog tänkt att ge signalen att nu blir det jobb för bilfabriken i Skövde. Pengarna styr och visst är det viktigt med jobb och ekonomi och export. Men var ska gränsen dras? Amnesty med flera människorättsorganisationer menar att ökade affärsförbindelser kan tolkas som att staten Irans brott mot mänskliga rättigheter (där slöjtvånget är en viktig del) legitimeras. Men den utgångspunkten tycker jag inte att den feministiska utrikespolitiken riktigt har kommit till sin rätt. 

Och frågan blir: vad kommer våra barn att minnas från vår turbulenta tid och vilka varor kommer de  att bojkotta? 

KARIN LÅNGSTRÖM 
Hiss: Mandelmanns Gård på tv. Vilken lycka!

Diss: Vårvädret gick över i en seg dimma. Så onödigt. 

Läs mer:

Längtan efter våren. Krönika i SLA 11 februari 2017

Jag längtar efter våren! Inte så konstost kanske, det gör väl de flesta så här års men jag vet inte om jag längtat så mycket som jag gör just detta år. Vårgardinerna kom upp så fort julhelgerna var över, de viktigaste fröerna är redan inhandlade och de väna inomhuskrokusarna som fått pryda köksbordet tillsammans med stolta pärlhyacinter har redan blommat ut. Visst blir dagarna längre, snödroppar har siktats på sina ställen och vi är snart halvvägs in i februari, men det känns ändå inte som att det går fort nog.

Kanske har denna längtan efter ljus och värme att göra med samhållskylan. Allvarsamma analytiker resonerar om Trumps utspel och vad de kan innebära för världen. I skrivande stund verkar det som att han möter juridiskt motstånd i fråga om inresereglerna, och att en president bryter mot konstitutionen är anmärkningsvärt. Jag undrar om Trump kommer att sitta kvar mandatperioden ut. Kanske kommer han fram till att det inte är så enkelt att leka diktator i en demokrati. USA har ett alldeles för starkt rättsystem för att släppa igenom vad som helst som twittras ut från Vita huset. 

Men det kräver ju att det finns någon som vågar/orkar ställa sig upp och protestera. Det krävs någon som vågar vidta mått och steg för att hålla fast vid det som USA egentligen är, åtminstone på pappret, en stat präglad av frihet och medborgerliga rättigheter oavsett etnicitet och religion. Det krävs någon som tänker mer på det allmänna bästa, på rätt och rättfärdighet, framför egna karriärmöjligheter eller status inför den store ledaren. 

Då och då dyker det upp människor som ser det här. I Sverige har vi nu journalisten som under en reportageresa i Mellanöstern träffade ett barn utan familj eller framtidsutsikter. Liv ska räddas, tänkte journalisten och hjälpte pojken till Sverige. När detta sedan visades i tv blev det en rättsprocess där journalisten nu dömts för människosmuggling. Även om det stod klart att ingen egen vinning gjorts till journalistens fördel, blev det fällande dom och samhällstjänst. 

Oh, the irony! Det är ju just samhällstjänst som denne Fredrik sysslat med. Skulle han bara lämnat barnet där på gatan? Han hade möjlighet att rädda ett liv, och han gjorde det. Sveriges status som landet där mänskliga rättigheter står högt i kurs håller definitivt på att rasa. Det spelar ingen roll hur mycket feministiskt utrikespolitik vi har eller hur mycket vi nu ska kompensera aborträttorganisationer när regeringsföreträdare utan att blinka beskriver flyktingar som problem som till varje pris ska hållas utanför EU:s gränser. 

Jag kan förstå tanken att fler länder behöver ta emot, och att fattigdom inte per definition är asylskäl. Det är retoriken jag tänker på och reagerar emot, och det har gått fort. För inte så länge sedan stod en annan Fredrik i sommarkostym och vädjade om våra öppna hjärtan utifrån sin position som statsminister: Det är frihet och längtan efter frihet som är det viktigaste för att stå upp mot den som förtrycker. Det är friheten att stå på egna ben och fatta egna beslut som har gjort Sverige till ett fantastiskt samhälle. Den idén borde omfatta alla och utsträckas till alla delar av världen.

Om våren nu kunde komma. Ljuset, värmen, livsmöjligheterna. 

Karin Långström
Hiss: solfilmen på teve. Nog det mest upplyftande på teve just nu. 

Diss: murar och stängda gränser

De viktiga orden. Krönika i SLA 4 februari 2017

Naturligtvis har insändarskribenten rätt när hen i anslutning till förra lördagens krönika påpekar att det inte är motorcykelgäng i allmänhet som är en fara för samhället, utan de kriminella. Det är inte färdmedlet i sig som är ett samhällsproblem, utan det blir det när motorcyklar är ett gemensamt intresse hos individer som dessutom mer eller mindre livnär sig på kriminella aktiviteter. Jag kan förstå insändarskribentens indignation - hen vill inte buntas ihop med kriminella ”bara för” att han åker motorcykel, och det kan en ju förstå. 

Jo, det är viktigt med orden och med adjektiven, annars kan det bli missuppfattningar. På gott och ont har den nya världsordningen lett till att vi blir än mer försiktiga med formuleringar (vi ska inte riskera att någon blir upprörd), men samtidigt finns det en ökad marknad för det som förr kallades lögn men som nu går under beteckningen alternativa fakta. 

När oron i världen ökar, vägs orden på guldvåg. Vi diskuterar och analyserar vad som menas med att den skärpta beredskapen gått upp eller ner något hack. Vi försöker genom mediernas filter lista ut hur mycket hemligstämplad information som läckt ut genom att någon riksdagspolitiker missat att uppgradera sin mobil eller att främmande fientlig makt gjort sig skyldig till dataintrång. i dessa sammanhang används gärna ordet incident, som ska beteckna att något hänt men att det inte lett till någon katastrof. Får en hoppas iallafall. 

Liksom många andra har jag läst och mediterat över listan som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap satt ihop. Varje hushåll bör ha en krislåda att ta till om, låt säga, elförsörjningen slås ut under en längre tid. Eftersom jag nu aldrig har sett en vevladdare till varken radio eller mobil var jag tvungen att googla på prylen. Just den här dagen var vevladdarna slut i de internetbutiker jag surfade mig fram till, men en vevradio ska inte vara så svårt att få fram. 

Det är nog inte så dumt att bygga upp ett litet förråd ändå av användbara prylar. Blir det kallt kan jag alltid använda mig av eldstaden i stugan, så länge veden räcker, så klart. Men lite konserverad mat, dunkar att fylla med vatten är ju väldigt enkelt men en bra säkerhet. 

Men som vi människor fungerar, kommer vi att kräva allt det här av kommunpolitikerna. Vi är så vana vid att alla andra gör allting åt oss, och om det inte är kommunen så är det Försäkringskassan eller Räddningstjänsten. Tanken med krisberedskapen är att vi medborgare ska klara oss den dag dessa institutioner har annat att syssla med, och här är det viktigt med orden. Vi behöver veta om det föreligger hot mot rikets säkerhet eller inte. Så finns det annat som är svårare att förutse som till exempel oväder eller avgrävda ledningar. 

Än så länge kan vi vara nöjt tacksamma. För många av oss i denna del av världen sträcker sig irritationsmomenten inte mycket längre till att wifi:t verkar slött eller att det inte finns fräscha bananer i affären just när vi önskar. Men för de flesta människor i världen är livet betydligt hårdare än så. Det kan vara lite värt att tänka på emellanåt. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Våren är snart i antågande!

Diss: Donald Trump. Hur ska detta sluta? 

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...