Vintervila. Krönika i SLA 7 januari 2017

Så är helgerna över och vardagen tar vid. Ni som hade originalgranar inne har nu påbörjat den vilda jakten på granbarr som i enlighet med naturen sätter sig precis överallt. Julskinkan är nedtärnad och nedfryst i väntan på kommande pasta carbonaras och är en inte rätt lyxproblematiskt trött på After Eight nu? 

För egen del är det andra året i rad som jag passat på att ta en rejäl vintervila mitt i helgerna. Jag har länge varit tveksam till det där med retreater. Varför åka iväg till något vackert ställe med en massa trevligt och intressant folk och så inte få prata med dem? Jag tyckte att retreatens idé i sig verkade världsfrånvänt och tråkigt. Kanske är min andlighet väldigt nyttofixerad, jag har inte förstått hur någonting ska kunna hända av att … göra ingenting. 

Men faktum är att det är oerhört intensivt att vara på retreat. För den oinvigde kan berättas att en retreat handlar om att åka iväg för en kortare eller längre tid för att i avskildhet be, meditera, promenera, tänka, läsa, skriva, äta, fira andakt och mässa, sova. Ett antal människor samlas alltså för att vara tysta tillsammans och i enskildhet. Att under måltider och gemensamma meditationer vara tyst tillsammans med andra innebär att tankarna får vandra fritt utan att bli avbrutna. Jag behöver inte tänka på min yta, på att uttrycka mig välformulerat eller tankeväckande, utan får tänka färdigt mina egna tankar. Detta kan låta högst individualistiskt men faktiskt är det det mest kollektiva sammanhang jag någonsin varit med om. Ordlös kommunikation är så mycket starkare än vad artigt formulerade fraser någonsin kan bli. På något sätt ser alla till att alla får vad hen behöver av den mat som vackert upplagd skickas runt. På något sätt får alla plats runt den värmande elden. 

Meditation, eller kontemplation, handlar om att gå in i sig själv men framför allt att vara medvetet betraktande. Förundran över de små tingen öppnar upp för mystiken i tillvaron. Oavsett om vi tillskriver skapelsen en aktivitet av en högre makt eller biologiska processer av icke-sakralt slag (själv kan jag omöjligt skilja dessa åt) är det svårt att inte fyllas av tacksamhet och förundran över de tillsynes små tingen. Vid en frukost uppenbarade sig både hackspetten och domherren med sitt entourage av gråsparvar och blåmesar.  Det var en skönhetsupplevelse som påminde mig om att det finns stunder som inte kan pressas fram av egen vilja eller egen kraft utan som bara kommer till oss när stunden och tillfället ges. Vi kan googla fram hackspetten på en tusendels sekund med rätt bredbandshastighet och vi kan chatta med hackspettsfantaster över hela världen, men att få se den äta frukost i all sin prakt är få människor förunnat. De bästa stunderna i livet beror inte på vår egen duktighet eller duglighet. De kommer till oss som gåvor från ovan. 

Så är vardagen tillbaka och jag hoppas att du får stunder av uppmärksam vila i din vardag. Livet är det som pågår medan vi redan är inne i planeringen för nästa kvartal. Men det är nu vi lever. Jag hoppas kunna stanna kvar i stunden lite mer än vad jag hittills hunnit med. Kalla det meditation, mindfulness, bara vara, egentid eller vad du vill. Jag ska iallafall öva mig i att höra mina egna andetag och hjärtslag i viloläge. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Vintervila. 

Diss: Det som inte får plats i mitt hjärta får segla förbi utan att jag tar nån större notis om det. 

Intresserad? Läs mer på Wetterhus Retreatgårds hemsida

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...