pixabay.com |
Vid den
tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela
världens folk skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det var en vädjan
i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den skrevs när Bashar al
Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för
att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala
människosmugglaren att åka till.
Och Josef,
som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus
i Syrien via Libyen och Italien till den lilla provinsen Skaraborg, för att
skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som
väntade sitt barn.
Medan de
befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin
son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet
när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter
förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta
vårdbehov inne i sjukhuset.
I samma
trakt satt några romer och vaktade sina pappmuggar i kylan. Då stod en
tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste
omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sa till dem:
"Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela
folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har
han lika stort värde som alla andra. Och detta är tecknet för er: ni ska finna
ett nyfött barn på en madrass på flyktingförläggningen. "
Och
plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från
musikskolan som prisade Gud och sjöng: "Nu tändas tusen juleljus på
jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla och på himlens djupblå grund."
När
socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sa romerna
till varandra: "Låt oss gå in till asylboendet och se det som hänt och som
myndigheterna låtit oss veta." De skyndade iväg och fann Maria och Josef
och barnet. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om
detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt
detta till sitt hjärta och begrundade det.
När barnet
hade fötts kom några kloka människor och frågade integrationsministern:
"Var är det nya barnet? Vi har sett på teve att flyktingar har det
besvärligt, så vi är här med gåvor." När några andra politiker hörde detta
blev de oroliga, och de undrade hur stor volym flyktingar deras land verkligen
kunde mäkta med.
De kloka
personerna brydde sig dessbättre mer om mänsklig värdighet än om volymer, och
de hjälpte till i kyrkorna och frivilligorganisationerna så mycket de kunde.
Och gåvorna de hade var tro, hopp och kärlek. Vänliga blickar,
svenskundervisning och kulturmöten.
"I varje hjärta armt och mörkt, sänd du
en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid."