"Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda."Så skrev författaren Vilhelm Moberg onsdagen den åttonde augusti år 1973 till sin fru och lämnade sedan livet på jorden.
Jag återvänder till dessa rader idag eftersom
det är den internationella suicidpreventionsdagen, en i raden av alla dagar och
högtider som ska högtidlighållas och uppmärksammas. Dagen är viktig. Idag liksom alla dagar
behöver vi prata mer om självmord och självmordstankar. Den svenska
organisationen SPES (ordet betyder hopp) skriver på sin hemsida att det sker
ungefär 15 000 självmordsförsök i Sverige varje år. För varje fullbordat
självmord kan man räkna med att det är tio gånger så många självmordsförsök och
hundra gånger så många personer som har självmordstankar. Det är väldigt många människor.
 |
| kaboompics.com |
Endast hälften av alla som bär på
självmordstankar söker hjälp. Det finns säkert många orsaker till det. Att inte
klara av livets påfrestningar eller att
lida av psykisk ohälsa kan vara svårt att erkänna i den tidsanda vi lever i då
alla förväntas vara lyckliga, självförverkligande och högpresterande.
Istället för att säga att man är deprimerad är det lättare att säga att man blivit utbränd eftersom det sistnämnda på något sätt tyder på att vederbörande varit just högpresterande. Det är lättare att ange cancerfonden som gåvoändamål i den anhöriges begravningsannons för att fejka dödsorsaken än att faktiskt berätta som det är. Med det sagt vill jag påminna om att det absolut inte gäller alla, och jag gör ingen värdering av det heller. Jag bara konstaterar att det kan vara så.
Istället för att säga att man är deprimerad är det lättare att säga att man blivit utbränd eftersom det sistnämnda på något sätt tyder på att vederbörande varit just högpresterande. Det är lättare att ange cancerfonden som gåvoändamål i den anhöriges begravningsannons för att fejka dödsorsaken än att faktiskt berätta som det är. Med det sagt vill jag påminna om att det absolut inte gäller alla, och jag gör ingen värdering av det heller. Jag bara konstaterar att det kan vara så.
I vilket fall är det helt åt skogen att
människor dör i suicid. Jag tror inte att någon egentligen vill dö. Men dö från livet som det är just nu. Många
som söker hjälp får inte den hjälp hen behöver. Det är kö till samtalstider och
utredningar. Kyrkorna hjälper till att stötta och ge hopp. Ändå lider alltför
många i tysthet och vårdpersonalen gör så gott de kan. Det är bara att be
stilla böner om att de ska orka uthärda.
Det är dags för sjukvårdspolitikerna att
vakna. Det är helt åt skogen att folk går runt med obehandlade depressioner,
tvångstankar och ångest. Det behövs mer resurser. . Mer värme. Fler händer,
lyssnande öron och varma hjärtan. Fler soffor att sova på. Låt folk sova i
korridorerna eller i tvättrummet eller vad som helst. Släpp bara inte hem någon
som ni inte vet om hon eller han kommer överleva natten eller närmsta veckan.
Vi andra har medmänskliga uppdrag också.
Många har utbildat sig i HLR (Hjärt- och lungräddning) på arbetsplatsen. Men
när det gäller den psykiska livräddningen är vi alltför många som ängligt
bedömer att den ledsne eller den för vilken världen har rasat samman säkert
vill vara ifred eller att vi väcker den björn som sover om vi vågar fråga. Kan
vi inte försöka ändra på det? Kanske kan vi rädda ett liv?
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Vårdpersonal med varma hjärtan
Diss: Kyla, ångest och förtvivlan.
Diss: Kyla, ångest och förtvivlan.
