Efter ett mindre trevligt besök på en sjukvårdsmottagning som inte enbart berodde på sakens natur utan också på personalens trista bemötande, (ja, jag förstår att de är utarbetade/trötta/underbemannade/stressade/semesterlängande men jag var inte i bästa form heller och framförallt var min offeroverall klart mycket med adekvat än deras patienten-i-fokus-affischer på väggarna) sträckläste jag Johan von Schreebs bok om sina insatser i organisationen Läkare utan gränser för att återfå förtroendet för den aktuella yrkesgruppen.
Vilket otroligt arbete de gör, dessa modiga människor som ger sig ut i katastrofområden dit ingen annan skulle få för sig att åka. De gipsar på löpande band i Haiti, stoppar blödningar i Syrien och epidemiska härjningar i västafrikanska byar.
Att riskera sitt eget liv och äventyra familjens framtid för att göra dessa insatser som akutsjukvård i krigs - och katastrofzoner innebär måste handla om något mer än att vara en människa med typ a -personlighet som blir för uttråkad av ett alltför enahanda arbete. Viljan att göra skillnad är, tänker jag, en inre drivkraft av ett ursprung som mången humanist försökt etikettera.
I denna tid då politiker och förståsigpåare diskuterar svenska värderingars företräde är det intressant att få perspektiv genom berättelser från andra kulturer. Att amputera ett ben i Afghanistan är inte en fråga för den enskilda individen utan för hela släkten. Att inte ta hänsyn till det i en akut situation (benet behöver av - nu!) och invänta klanens klartecken skulle bli lika tokigt som om en läkare i Sverige skulle fråga ringa runt och fråga släkten om åsikter istället för att diskutera dem med patienten direkt.
Jag tycker att det är svårt att helt förstå denna diskrepans mellan den individuella friheten å ena sidan och den bästa fall stärkande kollektiva gemenskapen å andra. Familjen är viktig inte bara känslomässigt utan också juridiskt. Härur uppstår många kulturkonfrontationer. Jag är så trött på släkten, sa en invandrartjej till mig nyligen. - Jag önskar ibland jag vore sueidiye så jag kunde få vara med kompisar istället. Som om inte svenska föräldrar i allmänhet inte också förhandlar med barnen om att umgås med släkten istället för att vara med kompisarna tjugofyra - sju. I det allra vardagligaste är vi nog ganska lika ändå.
Så pågår världen. Johan von Schreeb åker ut i världen, kör knytnäven ner i öppna sår för att få tag i den avslitna blodådern för att stoppa blödningen, han förlöser mödrar och amputerar ben och får utmärkelsen Årets Svensk 2014. Det är konkreta insatser för att ta hand om de konsekvenser som blir av att andra människor tjänar pengar på vapenindustrin. Västvärlden skickar granater, automatkarbiner och läkare utan gränser. Underbara västerländska värderingar. Eller ska vi nyansera bilden en aning?
För den som upplevt krigets fasor och befunnit sig i situationer där liv hade kunnat räddas om det bara funnes tillräcklig utrustning kan nog livet i Sverige bidra till en viss cynism hos den som tänker att allt annat än katastrof är lyxproblem. Då bör en betänka att ett benbrott gör lika ont i Skövde som i Kabul, även om omständigheterna i övrigt självklart inte går att jämföra.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Boktravarna som väntar.
Diss: Trötta människor kan en bli trött på.
