Att bläddra i en årsbok...Krönika i SLA 9 april 2016

Ungefär vid den här tiden varje år brukar den årsbok från ett av de stora bokförlagen dimpa ner i brevlådan. Jag har prenumererat på dem i många år, från början en idé om att jag skulle kunna ta igen allt jag missat när huvudet varit fullt av annat. 

Det är roligt att bläddra i dem. Allt det stora, hemska, viktiga kommer en ihåg så klart. Ibland gick utvecklingen i den riktning de flesta trodde. Andra gånger gick den åt ett helt annat håll. 

När regeringar och statsmän inte kan kritiseras, bojkottas eller bortsanktioneras, tar samhället igen det genom att utdela pris i form av till exempel Right Livelihood Award, som år efter år går till organisationer eller personer som arbetar positivt för vår planet och dess invånare. 2015 års pris fick bland annat till ugandiska aktivisten Kasha Jacqueline Nabasegera som öppet lesbisk arbetar för att stärka de mänskliga rättigheterna för hbtiq-personer i Uganda. Det är ett digert arbete, för år 2013 röstade Ugandas parlament igenom en lag som innebär att homosexuella handlingar kan bestraffas med livstids fängelse. 

Medan jag bläddrar i boken plingar det till i epostens inkorg; det är en ängslig kyrkoarbetare i ett landsbygdspastorat söderut som undrar hur de ska kunna genomföra en pride-gudstjänst utan att bli alltför illa åtgångna av konservativa. Ni riskerar iallafall inte dödsstraff eller livstids fängelse, funderar jag på att svara, men tänker att vi har en hel del att jobba med i Sverige också när det gäller fördomar och förutfattade meningar. 

Hänger ni med i diskussionen kring hur majoritetsamhället hanterar samerna? Minoritetsfrågorna finns världen över.  Visste ni att inviterna i norra Quebec hotas av klimatförändringarna? Deras traditionella livsstil blir svår att upprätthålla på grund av de svårnedbrytbara organiska miljögifterna som förpestar den arktiska näringskedjan. Det här med miljöflyktingar lär nog öka i framtiden. 

Kulturen får sällan plats i förstasidesnyheterna. Ändå är det den som är kanske det mest betydelsefulla sett över tid. Det skulle ändå vara intressant att mäta hur försäljningen av deckare i lantlig miljö dalade eller inte dalade under början av sommaren, samtidigt som sorgen efter den mördade femtonåringen på Kinnekulle brann som värst. Kanske läste folk annan litteratur i somras:   Jonas Hasen Khemiris Allt jag inte minns är kanske inte så upplyftande, men viktig. Att berätta samtiden i romanens form är viktiga komplement till den traditionella nyhetsrapporteringen. Så bör heller inte någon missa att ta igen Duraid Al-Khamisis Regnet luktar inte här, en berättelse från Bagdad till Sverige och i tanken tillbaka igen, eller fö den delen Dimitri Alevras debutroman Världens sista kväll, om en statslös grek som på 1970-talet flydde kommunismens Ungern. Så bör vi inte glömma nobelpristagaren heller. 

Jag brukar alltid titta igenom vilka kändisar som avlidit under året. Anita Ekberg, Natalie Cole, Magnus Härenstam. Men jag funderar också på vilka som fötts under året. Ytterligare en brorsdotter, men också ett stort antal människor som kommer att få mer eller mindre betydelse i samhällsdebatten men som betyder allt för de närmaste. Kanske kan det vara så att det under det annars det blodiga och fasansfulla året kanske föddes den som slutgiltigt löser cancerns gåta, eller rentav den generalsekreterare i FN som äntligen får ordning på Mellanöstern. När jag vet det, sitter jag nog på Bagaren och läser Dagens Nyheter med förstoringsglas. För hur det än är med datorer och digitala medier, att bläddra i en bok eller tidning vid köksbordet är nog bland det bästa som finns. 
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla dessa vårblommor!

Diss: Kyliga vindar! 
När min krönikekollega Flemming Mouritsen skriver om religion kan jag ju inte låta bli att göra en dagen efter-uppföljare. Att godiset är skulle vara viktigare än Golgata håller jag verkligen inte med om, men som religiöst lagd kan jag inte mer än att bli överlycklig när jag läser den sista sentensen i Flemmings skrivelse: ”Och då kanske det inte är så viktigt om man är religiös eller inte, bara man bär med sig kärlek till sin nästa, vem den nu än är.” 

Flemming kunde här utbringa en skål och utbrista: Heureka! (betyder ”jag har funnit det” och lär vara utropat av Arkimedes vid upptäckten av metoden att bestämma en oregelbunden kropps volym), ty just kärleken till nästan är bland de allra viktigaste aspekterna av religiositet. En behöver inte gå igenom många berättelser ur Bibeln med konfirmanderna förrän de upptäcker detta. Kärleken till nästan är i sig ett begrepp hämtat ur den religiösa sfären, liksom det mycket viktiga och användbara argumentanalysverktyget liknelsen om trädet och frukten. 

Vi bör enligt bland annat Matteusevangeliet akta oss för falska profeter, de kommer klädda som får men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. 

Begreppet religiös är idag nästan synonymt med hycklare, kan jag uppleva. Skenhelig, ser ut att vara andligt utvecklad och intresserad, men i själva verket är hen en ganska sorglig typ. Eller en människa som tröttad av livet och tillvaron inte litar på varken sig själv, Försäkringskassan eller grannarna längre utan sätter sin tilltro till en högre makt. Det är pastorn i Så som i himlen som fördömer synden på söndagarna men bläddrar initierat i den i tidningsformat på lördagkvällar. 

Vi behöver titta efter vad religion och religiös egentligen är. Det latinska ordet religare är kan översättas med till exempel återknyta eller återskapa. Knyta samman - Gud och människa, skapelsen och människan, människor och djur emellan. Det har i hög grad med kärleken till nästan att göra, mer än firande av högtider. Därvidlag har Flemming helt rätt och argumenterar helt i linje med biblisk teologi,  men jag skulle aldrig kunna vara utan kyrkoårets höjdpunkter jul och påsk, eller för den delen pingst eller allhelgona. 

Det gudomliga är inte reserverat för något särskilt religiöst samfund. Källan till allt det goda verkar överallt. Av frukten känner vi trädet. Så blev filmvisningen av Schindlers List för konfirmanderna en av påskhelgens viktigaste händelser: berättelsen om nazisten och affärsmannen Oskar Schindler som tog över en judisk beslagtagen emaljeringsfabrik i Krakow och fyllde den med judiska slavarbetare. Efter hand blev han mer och mer engagerad i arbetarnas öden och när han ser hur boskapsvagnar brutalt fylls på med fångar för transport till förintelselägret Auschwitz blev den moraliska avsmaken inför hans egna handlingar alltför stor.  Han börjar rädda sina egna arbetare från att dödas, och tillsammans med sin bokhållare Itzhak Stern hade han räddat livet på runt 1300 personer. 

Här behövdes ingen religion som motivation för Schindlers agerande: men drömmen om en sekulär stat såsom Humanisterna vill ha det hade inte räckt för att förhindra Förintelsen. Men när jag läser de ateistiska humanisternas värdegrund håller jag med dem i sak: när de strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar, håller jag verkligen med. Det finns inga dogmer, normer eller värderingar jag delar utan att de är i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. Ibland kan de religiösa vara mer mänskliga, och ibland tvärtom. 


Som sagt, av frukten känner vi trädet. Smaka, pröva, och avgör sedan vad som är riktigt och sant. 

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...