Jo, men det är klart att det är stökigt på våra
asylboenden. I ett par års tid har flera
aktiva inom flyktingstödorganisationerna varnat för de konsekvenser som kan
följa på det sätt Sverige i all sin humanitet hanterar asylsökande. Och detta
redan innan hösten 2015 då myndigheterna började varna för systemkollaps.
För att exemplifiera. En familj med fyra år under 18 år
kommer till Sverige från Damaskus. De har försökt leva under flera år i kriget
och de har flyttat runt i Syrien för att finna en något så när trygg plats.
Detta kallas med FN-språk att de är internflyktingar. Till slut ger de upp och
lånar pengar från resten av släkten för att via människosmugglare försöka ta
sig till Europa. Eftersom de faktiskt lyckas få loss pengar (nästan en halv miljon
kronor) väljer de att ta Balkanrutten som anses vara något säkrare än att ta
sig in i Europa via Nordafrika, Medelhavet och Italien.
De smugglas ut till Turkiet och försöker i några veckor
komma iväg med gummibåten med destination någon av de grekiska öarna. Det är
farligt och osäkert och det gäller att inte bli upptäckt av den turkiska
polisen. Sedan gäller det att klara
båtfärden (vill du se hur det går till finns flera filmer på youtube) och så
småningom komma över till fastlandet. Har du kommit in i Grekland är du inne i
EU och har därmed rätt att söka asyl. Men asylprövning ska ske i det land där
fingeravtryck lämnas, så det gäller att hålla sig undan polisen till dess
destinationslandet nås. Till fots, kanske kommer de med ett tåg. Kanske kan de
få tag i någon som kör dem i bil en sträcka. Kanske äter de något varje dag.
En normalstor vuxen beräknas tappa cirka 15 kilo i vikt
under själva flykten som kan ta flera månader.
Eftersom de har identitetshandlingar släpps de med tåget
från Köpenhamn och landar i Sverige så småningom. De får lämna fingeravtryck
och registreras som asylsökande och eftersom de är en barnfamilj får de plats i
en gympasal i Trollhättan eller på något asylboende. Flera års väntan.
Rastlöshet. Uppgivenhet. Sårad självkänsla. Hur skulle vi vanliga svenskar
reagera som inte ens klarar av att vänta någon timma på ett försenat tåg eller
att stå mer än fem minuter i kassan på ICA utan att irriterat kräva att en
kassa till öppnas?
Det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.
Jag vill avsluta denna krönika med en dystopisk parafras av
Tomas Tranströmers dikt med anledning av den rådande flyktingpolitiken i EU.
Nere vid hamnen trängdes (turisterna?) i halvmörkret. Valv
gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela
kroppen: ”Skäms inte för att du är
människa, var stolt. Inom dig öppnas
valv bakom valv oändligt.”
Jag var blind av tårar och föstes ut i vattnet tillsammans
med Mr och Mrs Onas och Herr Abdallah och Signora Sabatini.
Och framför oss restes mur efter mur oändligt. Vi skulle
inte komma fram, men var det så det skulle vara?
KARIN LÅNGSTRÖM
