Behöver vi sträva efter harmoni? Krönika i SLA 30 januari 2016

Leif GW Persson sitter tillbakalutad i fåtöljen, vickar på tårna och undrar om det är eftersträvansvärt att ha harmoni och balans i livet. Han om någon har reflekterat. I sitt jobb som kriminolog med alla livets baksidor och människans skuggsidor, och i sitt privatliv som han pö om pö gläntar på dörren till. Hans fråga är väl värd att reflekteras över. 

En del av er såg kanske senaste avsnittet av Vänligen, Lars Lerins, där idén är att Lars Lerin ska hitta nya vänner och därför åker runt och träffar såna som han tycker verkar intressanta. Han är i sig en spännande figur. Underbara konstverk, men det är något mer som gör honom folklig och som tar fram någon slags känsla av beskyddarinstinkt (Leif GW Persson satte ord på det också) som gör att en inte vill att något mer ont i livet ska hända någon, allraminst Lars Lerin själv. 

I alla sammanhang där Lars Lerin framträder talar han om livet och om hur det går att leva och existera utan att hamna alltför mycket i de där dalarna och topparna som gör att längtan efter att jämna till med hjälp av kemikalier (alkohol och piller) blir för stark och till och med övermäktig. 

En del människor säger - klyschigt - att det behövs mörker för att ljuset ska bli synligt, att det behövs sorg för att glädjen ska kunna njutas av, och så vidare. Och Lars Lerin är lite inne på samma spår när han på sin sköna värmländska undrar om det inte blir tråkigt utan toppar och dalar. 

Och Leif GW Persson undrar om det verkligen är något att sträva efter, den där harmonin och balansen. Han avslöjar en sak om självmord som jag inte hade klart för mig: i väldigt många fall kan polisens tekniker se spår av att offret faktiskt ändrat sig i sista stund. Hen har försökt kränga av sig snaran eller försökt ta tag i hustaket. Men när polisens tekniker kommer dit, är det ju försent. En ytterligare anledning till att faktiskt sträva efter balans och harmoni i livet är också att ens anhöriga slipper den där påringningen på dörren som alla fasar för; att en polis med en präst ett halvt steg bakom står med allvarsamma miner med den förfärligaste av alla budskap: en person har hittats död och allt tyder på att det är din fru/dotter/son/man/mamma/pappa. Den dalen är mycket svår att vända. 

Det onda händer ändå, vi behöver inte bekymra oss för att vi inte ska få tillräckligt av den varan. Människor vi älskar blir sjuka och dör. Människor vi bryr oss om sviker oss, och själva ställer vi till det en del för omvärlden också. Som väl är får vi en del av det goda också. Människor föds, vi får nya vänner, någon är trevlig utan att få betalt för det, och det är gott med vaniljsemlor och kaffe. 

Om vi nu tror att harmoni och balans är något eftersträvansvärt, så behöver vi lägga ner en del tid och arbete på att få ekvationen att gå ihop. Hur mycket enklare vore det inte att vara människa om en likt bilen kunde få varningsrutor i displayen som att det behövs fyllas på bensin eller att spolvätskenivån är låg. Eller som mitt säkerhetssystem som gör att ratten svänger tillbaka av sig själv om jag kör över någon av dom vita linjerna längs vägen. Tillbaka på banan, Karin, säger min bil till mig och när den tycker att jag är ofokuserad kommer en ruta med en stor rykande kaffemugg upp med texten: Varning för trött förare. Ta en paus! 

Men det krävs alltså mer tankekraft och självreflektion, sådana är vi skapade. Fri vilja och fri själ. Mitt ordbehandlingsprogram Pages vill automatiskt rätta ordet Lerin till Leran, och det är kanske symtomatiskt. Forma och omforma. Gör nytt, återvinn, fyll på och töm. Tala om livet, eftertänksamt. Lev livet med den hälsning som Lars Lerin ger uttryck för i sin programserie, nämligen vänligen. Så skulle iallafall jag vilja leva det här året. 
KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Långsamma pratprogram i Sveriges Television. Låt fler personer mötas. Sommarprata, vinterprata, vårprata och höstprata.  Mer eftertanke och fler varma vänliga leenden. 


Diss: Semlebröd designade som korvbröd? Lätt att äta, står det på påsen, men en semla ska inte vara lätt att äta. Den ska vara komplicerad och kräva sin strategi, precis som livet självt. 

Teknikens under. Krönika i SLA den 23 januari 2016

En ny fas i livet är i antågande för min del: jag kommer snart att vara en sån förälder som har barn på högstadiet. Ni känner säkert igen er i den hisnande frågan var tiden egentligen tog vägen. Det var ju inte länge sen jag skolades in på MVC, och nu ska han välja till högstadiet. 

Som introduktion i denna fas ingår öppet hus på högstadieskolorna, och sonen och jag gick till den skola som han redan bestämt sig för. Vilka preferenser som avgjort valet har jag inte riktigt kläm på, men närheten till Commerce är definitivt en god rekryteringsgrund för den aktuella skolan. 

Personalen och eleverna gjorde fina presentationer, och allra mest tyckte jag om passet om det naturvetenskapliga spåret. Vi fick göra experiment! Och jag kastades med ens tillbaka till min egen högstadietid där jag var urkass i matte, aldrig fattade något på fysiken och tyckte kemin bara var obehaglig. Men - ett antal år senare - när jag med livserfarenhet och vana att tänka kring existentiella frågor - närmade mig frågan om stålull väger mer eller mindre efter att den varit utsatt för eld, och förstod jag att naturvetenskapen verkligen kan ge ett större illskott till den humanistiska filosofiska världen än den vid första ögonkastet uppenbara. 

Med hjälp av ett batteri, två trådar och en glödlampa kan ljus och värme uppstå. Men inte av sig självt. Det behövs vilja och kunskap för att det ska kunna bli verklighet. 

Tekniken ger oss redskap att organisera och hantera vår verklighet, eller skapelsen som jag som teolog också skulle benämna den. I dessa kalla tider skänker jag tacksamhetens tankar till den som kom på uppfinningar som värmefilten, termosmuggen och varmvattenberedaren. Någon har i god vilja tänkt ut att detta är finesser som gör mänskligt liv hanterbart, även om det kanske inte är livsnödvändigt. 

Men det behövs vilja och kunskap för att dela naturvetenskapliga framgångar så att det kommer mänskligheten till godo - för samma elektricitet som värmer filten som värmer mig kan också användas i de grymmaste av tortyrmetoder.  Kunskap på gott och ont - verkligen. 

Jag vill ju inte låta läsaren sväva i ovisshet angående vilka visdomar jag drar ur experimenten, så håll till godo: 

När en tuss stålull utsätts för eld, tillförs syre och tussen kommer alltså att väga mer än vad den gjorde innan. Eld är vanligen en symbol för något som renar eller som värmer, och när något i våra liv utsätts för antingen rening (detox skulle de säga i hälsokostbutiken) eller värme tillsätts något mer som gör att erfarenheten blir rikare, tyngre. Enkelt uttryckt: en kram ger dig värme och gör ditt hjärta något större. Att göra dig av med något som tynger dig gör att ditt livsutrymme ökar och alla dina sinnen kan expandera. 

För att en glödlampa ska lysa krävs ett batteri och två trådar. Men det krävs två poler, och att någon håller fast trådarna under klämmorna. Tillvarons mångfald behövs, plus och minus behövs, och tålmodighet och långsiktighet. För att det ska fortsätta vara ljust krävs att vi orkar hålla kvar, hålla fast och att vi faktiskt vill att det ska vara ljust. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla ni som jobbar i skola och förskola som drar på er varma kläder för att vara ute med våra barn och har kul med dem i snön. Tack!
Diss: Kollegans bilruta sprack på grund av kylan. Är sånt ens möjligt? 


Släpp kungen fri! Nyårskrönika i SLA 2016

Jag är väl en av alla dem som har ett kluvet förhållande inför kungafamiljen. Å ena sidan: flärd och lyx, party och privilegier utifrån föråldrade biologiska betingelser. Å andra sidan: ett äkta engagemang för att faktiskt använda både ekonomiska och symbolmässiga värden för att faktiskt bidra till förändring för de människor som inte är födda till samma slags verklighet. 

Efter en dyster världs - och inrikespolitisk höst kändes det på något sätt gott i hjärtat att se årets upplaga av kungafamiljens eskapader. Avsnittet börjar med att kungen står i stövlar och regnkläder i en vacker norrlandssjö och det är kanske där han trivs bäst. Vant hanterar han fiskeutrustningen och svingar metspöt med en större elegans och världsvanhet än när han iförd högtidsdräkt och med svärd i hand tar emot Nederländernas ambassadör för audiens på slottet (Vem var det jag skulle träffa nu? frågar kungen nervöst sin assistent innan betjänterna slår upp dörrarna och släpper in den ännu mer nervöse ambassadören. Kan de inte bara ta en fika på Waynes istället? Det skulle nog båda må bättre av. ) 

Släpp Carl Gustaf fri. Låt honom få ligga i mossan bland granarna och njuta av sin nygrillade fisk tillsammans med sina vänner. Jag tror han uppskattar den menyn och det sällskapet mer än all världens samlade ambassadörer och nobelpristagare. Låt honom få vandra fritt i skog och mark istället för att paradera i riksdagshus och över slottsbackar. 

Det andra som drabbade mig var prinsessan Leonores möte med påven Franciskus i Rom. Till saken hör att barn i vanliga fall inte har någon större plats i offentligheten i Italien, och om mammor tar med sig barn till jobbet är det en konsekvens av att det här med barnomsorg är sorgligt undermåligt i de flesta länder. Men prinsessan Leonore var med prinsessan Madeleine och drottning Silvia och verkade inta rummet och påvens intresse på ett självklart sätt. Den nye påven har redan gjort sig känd för att sakta men säkert börja införa lättnader i liberal riktning för sin kyrka som har stor påverkan i många människors liv. 

Att möta barn är nog något som fler världsledare (både politiska och andliga) skulle behöva. I deras ögon ser vi inte framtiden utan nuet och förstår att det inte handlar om att göra något sedan utan nu. Det är nu de är hungriga så att magen skriker, det är nu de blöder efter att ha fallit offer för bomber och minor. 

Nåväl - jag hoppas att alla läsare fått den jul - och nyårshelg ni önskade. Jag hoppas och önskar att detta år som ännu drar sina första andetag ska bli något av det ni önskar. Det finns mycket att upptäcka. Kanske att som kungen tillbringa mer tid i naturen. Eller införa dessert varje tisdag i bästa nobelfestanda. Huvudsaken är att det är den frihet och den livsglädje som du väljer. 

Det finns mycket att glädjas över. Det finns en hel del att sörja. Men, som den gammaltestamentlige filosofen Predikaren skriver: Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen. En tid att skratta, en tid att gråta. En tid att plantera, en tid att bygga upp. En tid att dansa, en tid att sörja. Det finns en tid för allt som sker under himlen.  Och det är sant - oavsett om vi är kungar eller bönder. Men skogens doft är lika underbar oavsett årsinkomst och härstamning, och solen strålar genom glimmande rimfrostträd oavsett om det växer utanför slott eller koja. 

Gott nytt år! 
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Tack alla ni som ordnar så att vi kan njuta av snön utan att halka för mycket i den. 

Diss: Jamen Nordkorea. Vätebomb? Och det är ni stolta över? 

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...