En föraning om att
sommaren går mot sitt slut är att Allsång på Skansen sänts för sista gången för
säsongen. Höjdpunkten var för min del Maria Ylipääs tolkning av Du måste
finnas ur musikalen Kristina från Duvemåla. Vi såg musikalen på Göteborgsoperan
med två konfirmandgrupper –vilken upplevelse! Vilhelm Mobergs utvandrarepos
blir mer och mer aktuellt eftersom vi i våra dagar upplever den värsta
flyktingkatastrofen någonsin. 60 miljoner människor i världen är på flykt undan
krig, förföljelse och förtryck.
De flesta är nog vana
vid att höra Helen Sjöholm i rollen som Kristina. Men när Maria Yllipää tar ton
och artikulerar med finsk accent i Du fördrev mig, Gud, är det som att en
ytterligare dimension tillfogas det rent poetiska, historiska och musikaliska.
Jag tänker på de 72 000 barn från Finland som under andra världskriget kom
till Sverige med en lapp om halsen. De togs emot i fosterhem och barnhem, och
15 000 av dem blev kvar i vårt land.
Jag letar i minnet
efter människor med finskt ursprung som kommit som ett så kallat krigsbarn, men
får inte fram särskilt många berättelser. Jag surfar in på krigsbarn.se
istället och läser:
”Vi kom med tåg hela
vägen upp till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Många
gånger helt ovetande om att vi reste till ett främmande land. Chocken blev stor
när ingen förstod vad vi sade och vi inte heller förstod vad som sades till
oss. Tanken var att vi skulle stanna några månader - tills kriget var över. Men
åren gick och snart var det finska språket glömt. Vid återresan var det tvärt
om hemspråket som försvunnit. Också minnena av den egna familjen, om barnen
varit små, var utsuddade.
Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.”
Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.”
Det är samma teman som berättas för mig av krigsbarnen år
2015. Resan hit farlig och osäker. Främmande land, främmande kultur och språk.
Längtan tillbaka till ett hem som inte är ett hem utan ett sönderbombat
kvarter. Avskeden från både levande och döda släktingar. Oron för dem som finns
kvar. Det dåliga samvetet för att just jag hade möjlighet att ta mig därifrån.
Minnesbilder, mardrömmar i vaket tillstånd av skrik, gråt, flyglarm, blod,
förtvivlan, hunger. M berättar för mig om hur han räddade sin kusin från att dö
under en attack genom att gömd på vägkanten dra in den sargade kroppen med
hjälp av en kratta. K berättar för mig hur hans familj avrättades mitt framför
hans ögon. Fru och tre barn.
För en del blir minnena omöjliga att leva med. En del blir
psykiskt sjuka och får inte den hjälp de behöver eftersom kön till psykologen
är lång. En del rehabiliteras inte alls eftersom de ska utvisas. Ibland blir
det väldigt väldigt fel, som i Västerås. En människa går bärsärkagång, påverkad
av arv och miljö som alla andra. Hans bakgrund försvarar inte hans gärning, men
kan förklara. Och med ens går drevet – afrikaner är farligare än andra
människor, utvisningshotade ska låsas in med automatik, och tar vi inte emot
för många flyktingar?
Detta fenomen – att skuldbelägga och generalisera – är inte
nytt. För – sagt med ironi – vet vi inte att alla med finskt ursprung super,
att stockholmare är lite snobbigare än alla andra, att en blir nerslagen och
rånad få fort en sätter foten i Södra Ryd, och visst beter sig tidaholmarna en
aning knepigt när de kommer in till stan?
Nej, Du måste finnas. Och nu menar jag inte Gud. Jag menar du
som vill vara en medmänniska, oavsett om din medmänniska kommer från Mogadishu
eller från Moholm. För vem skulle
hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste
få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?
Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Medmänsklighet och
hopp
Diss: Våld och förtryck i
alla dess former
