När livet slås i spillror på det här sättet är det inte så konstigt om en tappar fotfästet i tillvaron. Det fungerar inte att ta en dag i taget. Inte ens en timma i taget, utan kanske ett andetag i sänder.
Det känns som om hela Skövde hållit andan under veckan som gått. I yran kring skolavslutningarna gick tankarna till flickan som inte fick avsluta sitt första år på gymnasiet, på grund av att någon hade andra planer.
Frågorna är många. Frågan VAR är nu besvarad. Sedan kommer frågan HUR, kanske alltför smärtsam att ens formulera, och naturligtvis också frågan VARFÖR. Utan att gå in på gärningspersonens eventuella motiv kan frågan ställas generellt: varför finns det så destruktiva krafter i vår värld som gör att situationer som den här kan uppstå? Och på det lugna, idylliska Kinnekulle, åtminstone där ska väl en sjuttonåring tjej kunna vara trygg?
Tydligen inte. Ondskan är inte något som bara finns i sagornas och tv-spelens värld i form av drakar och monster, utan en verklighet att förhålla sig till. Därför måste vi slå tillbaka med mer ljus, mer brinnande solidaritet son bland annat manifesterats av alla de hundratals månniskor som deltagit i sökandet under polisens och Missng Peoples ledning, och alla de människor som stöttat de som närmast berörts av tragedin.
Jag tänker att Lisa, hur hon än har det just nu, i sitt hjärta känner den värme och kärlek som hon under sitt sjuttonåriga liv tankats med från familj och vänner.
Jag tänker att det är så viktigt att ta vara på varje dag i livet. Inte att vi ska gå omkring rädda för vad som skulle kunna hända om vi är på fel plats vid fel tillfälle.
Jag tänker på och ber för alla som är berörda av Lisas död . Må ni hitta kraft och styrka och ljus.
Karin Långström Vinge
När svåra saker händer och tankarna hopar sig kan det vara gott att dela tankar kring det som är svårt. Vad tänker du? Maila mi om du vill: karin.langstrom-vinge@svenskakyrkan.se