Att se med andra ögon. Krönika i SLA 27 september 2014

Det finns ett citat ur Paulo Coelhos bok "Alkemisten" som kommer tillbaka till mig med jämna mellanrum. Det handlar om det här med magkänslan. "Intuition och aningar är de hastiga neddykningar i livets universella flöde, där alla människors livshistorier vävs samman och vi kan förstå allt, därför att allt är skrivet".

Jag tänker mig absolut inte en värld där allt är förutbestämt och färdigregisserat från skapelse till apokalyps, men jag tycker om att tänka att det någonstans finns en mening och en plan med tillvaron. Att det finns något som är så djupt mänskligt att vi kan känna igen mönster av känslor och beteenden hos varandra när vi möts.
Därför fungerar intuitionen: en aning om något vi egentligen inte vet, men som preliminärt är sant. Ett första intryck är ibland rätt, ibland fel. Ett första intryck, en första avläsning av en annan människa är just en hastig neddykning i en annan människas liv - och vilka är vi att döma och bedöma?
Varför vi människor väljer som vi gör och varför vi beter oss som vi gör är emellertid ofta höljt i dunkel. Jag tror inte som Coelho att vi kan förstå allt, men vi kanske kan försöka förstå allt.
Vi kanske ibland kan byta perspektiv och se företeelser med andra ögon. Jag väljer att möta blicken hos den som tittar upp på mig från trottoarens kant. Jag vill förstå hur hennes livhistoria hör samman med min och jag vill förstå hur livet kan vara så orättvist. Jag läser om misstankar om kriminalitet och utnyttjande men jag väljer att lyssna på min magkänsla och min intuition.
Vad är skrivet? Massor av religiösa urkunder, dikter, böcker, pamfletter, allt som beskriver och väver samman. Min magkänsla säger mig att inget av det kommer att betyda något om dessa blickar inte får landa och bli meningsfulla på ett djupare plan, faktiskt, än det just humanistiska. Där någonstans kanske förståelsen finns.
Hiss: Liv och frihet
Diss: instängdhet och fördomar
Karin Långström Vinge

Boats of death (UNICEF)




Något om värdesystem. Krönika i SLA 20 september 2014.

I veckan fick mina kursare och jag på programmet ”Kyrkligt ledarskap” förmånen att få reflektera en längre stund över vilka värdesystem som råder i Sverige, vilket är intressant inteminst med tanke på hur valutgången blev. Vi brukar allmänt säga att Sverige är ett sekulariserat  och sekulärt land,vilket innebär att religionen fått minskad  betydelse i samhället och att de religiösa organisationerna inte har något inflytande när det gäller myndighetsutövning.

Från myndighet till fri kyrka,kan en tänka, och Svenska kyrkan är idag mer av en resurs som efterfrågas än en forntida garant för enhet och enlighet. Men även om ”folk” upplever sig som mindre  religiösa nu än tidigare, innebär det inte att det faktiskt är så. Kanske är det så att  värderingarna från den judisk-kristna etiken är så impregnerad i folksjälen så att den inte längre definieras som en egen ”grej”?

Låt mig ge er en bild för att tydliggöra. En biskop från Uganda var nyligen i Sverige för att delta i en konferens om kyrka, samhälle och sekularisering. Uganda räknas som ett av världens mest kristna länder, men de illgärningar som sker där är sannerligen inte kristliga. I alla fall, efter några dagar i Sverige kunde den ugandiske biskopen inte alls förstå hur Sverige kan beskrivas som ett sekulariserat land- i internationell jämförelse ett av de mest sekulariserade. För vart han än gick, upplevde han ett etiskt tänkande som han upplevde  som oerhört kristet.

Frukostbuffén på hotellet, till att börja med. Så mycket mat, men ingen tog mer än vad var och en kunde äta. Skulle aldrig funka i Uganda, där skulle allt vara slut på en gång eftersom folk skulle tömma faten och ta med hem det inte orkar äta till frukost. Likadant med konferenskaffet, var och en tar en smörgås eller en kaka. I hans hemland skulle det aldrig funka att ställa ut ett fat kakor och tro att var och en tar sin portion. Och efter begivenheter kvällstid, kan kvinnliga deltagare ta sig hem via cykel eller till fots – utan att räkna med att bli överfallna.

Ni är ju ett oerhört kristet land, sa biskopen. I alla fall finns ett värdesystem som till exempelsäger att en inte tar mer än sin andel, och att det inte är okej att överfalla andra människor. Dessa två ganska självklara teser kan härledas ur flera religioner, så med fog kan sägas att det är allmänmänskliga normer. Naturlag,kan man säga.

För min del spelar det inte någon roll hur medmänskligheten definieras. Oavsett om vi bekänner oss som kristna, buddhister, socialdemokrater eller rödakorsare, har vi en viktig uppgift  i den här världen:  att behandla andra så som du själv önskar bli behandlad.

Karin Långström Vinge
Hiss: Goda krafter

Diss: Det blir kallare…..

Alla dessa val i livet. Krönika i SLA 14 september 2014

Alla dessa val i livet… i morgon är det dags igen. Så jämnt mellan blocken, så mycket känslor i debatterna. Så här dags för fyra år sen var jag själv delaktig i det politiska. Jag kandiderade till kommunfullmäktige och tänkte att jag skulle göra min demokratiska plikt och vara med och ta ansvar för Skövde.  Valet fick bra, jag kom med och fick också plats i en av de livligaste nämnderna.

Jag stannade i två år. Jag lärde mig mycket om förvaltning och politisk styrning. Jag fick många nya vänner och drack gott kaffe i Stadshuset. Men det politiska livet har också baksidor som jag efterhand blev medveten om. Alla dessa förväntningar från andra – som vida överskred det jag hade lovat att gå in i. Att ständigt förväntas stå till svars för politiska beslut som jag indirekt varit med och fattat. Att låta laget vara viktigare än jaget är inte alltid särskilt bra för individen, särskilt inte när det är värderingar det handlar om.

Med detta sagt vill jag uttrycka min beundran för alla dessa människor som väljer att vara politiker. En del av er har vi sett ovanligt mycket av sista veckorna på skyltar och i annonser. Andra av er syns nästan aldrig utåt men sitter timma efter timma, kväll efter kväll, ärende efter ärende på politiska möten. Ni förlorar och ni vinner och ni fortsätter med samma frenesi. Gott!

Alla dessa val i livet. Som så många andra tänker jag på dem som inte har möjlighet att välja. Bristen på demokrati är uppenbar och påtaglig i många länder. Godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och misshandel, restriktioner gällande yttrande – och mötesfrihet samt bristfälliga rättegångar är vardag för många människor runt om vår jord. En del väljer att stå upp och stå emot med livet som insats. De flesta förlorar. Amnesty berättar om situationen just nu i Thailand:

”Kritsuda Khunasen, en politisk aktivist som greps den 27 maj berättade att hon blev svårt misshandlad vi flera tillfällen och att en plastpåse sattes över hennes huvud för att kväva henne under förhör. 
- Om jag inte svarade tillräckligt snabbt, inte sa något eller inte svarade direkt på frågan misshandlade de mig med knytnävarna; i mitt ansikte, min mage och på andra delar av kroppen...Det värsta var när de satte en plastpåse över huvudet och knöt ihop den hårt. Jag förlorade medvetandet och vaknade till liv först när de hällde vatten över mig. Då förstod jag vad dödsfruktan var för något.”

Imorgon röstar jag på ett alternativ som känns bra med tanke på vad jag står för. Jag röstar också därför att jag kan och för att jag får. Det är stort.

Karin Långström Vinge

Hiss: Alla valarbetare! Snart får ni vila ut.
Diss: Osakliga påhopp i debatterna.



  

Matfestivalen. Krönika i SLA 29 augusti 2014

Dags för Matfestivalen igen, en av Skövdes stoltheter. Som vanligt tillagas och avnjuts ett stort antal rätter och portioner till skövdebor och tillresta besökare.  Det köas till de friterade bananerna, ungdomarna blåser grönt på Nyeport och äter pizza i kyrkans cafébuss. Några blir mätta, några förblir hungriga, somliga har trevligt och andra upplever sitt livs första fylla. Det är som livet är i sina ljusa och mörka dagar.

Men mat fascinerar! Det visar sig inte minst i utbudet av all matlagning i teve.  Jag läste för ett tag sedan en diskursanalytisk kulturstudie av svenska matlagningsprogram, vilket kanske låter knepigt men faktiskt oerhört intressant. Den visade att de traditionella könsrollerna (män framstår som professionella tävlingsinriktade kockar medan kvinnor lagar mat i hemmiljö) i hög utsträckning avspeglas i teverutan vilket kan leda till en rad konsekvenser för jämställdheten i samhället.

Men jag funderar mer över vilka grundläggande mänskliga behov som detta skärande och hackande vid de stylade köksöarna svarar mot. Behöver vi, i en värld så full av hunger efter både kickar och kalorier, gå tillbaka till det allra mest grundläggande i mänsklighetens historia? Eld, några vedpinnar, värme, föda, gemenskap på grottbjörnsnivå ersätts idag av utomhusspisar, kändisfrotterande och månens sken representeras av tevestudions lampor och kameror.

Eller är det kanske lugnande i sig att betrakta någon laga mat? Jag tänker mig 50-talsfamiljen betraktandes husmodern vid långkoket i det egnahemmet. Tryggheten, de stärkta förklädena, den aldrig sinande källan av nybakta kanelbullar och allsköns kompotter.
Kamouflerar vi dessa våra mänskliga behov med en touch av perfektion och lyx, i jakten på den perfekta marinaden eller den gudomligaste av schwarzwaldtårtor?

Får vi utlopp för negativ stress när vi betraktar arga kockar som styr upp meningslösa eller förslappade verksamheter, får vi en känsla av samhörighet och sammanhang när vi inkluderar oss i gänget som blir hembjudna halv åtta hos mig?

På Matfestivalen kan det delas en kopp eller två, nya vänskaper kan uppstå och vi kan vara gemensamt stolta över att vi bor i en stad där mycket görs för oss. Vi får till och med möjlighet att se manliga kockar briljera vid grillen – live.

Karin Långström Vinge


Hiss:  Friterade bananer lät ju inte helt fel.
Diss:  Vad gör vi för dem som inte har råd att äta?


Ett antal. Krönika i SLA 9 september 2014

Nu har det blivit ett antal lördagskrönikor signerade mig, och jag är fortfarande glad och förvånad över att jag fick frågan i början av året att dela med mig av mina personliga funderingar varje vecka. Under resans gång jag har fått några reaktioner och frågor, och en del av dem får utrymme i denna veckas krönika.

Fråga: Kommer du alltid på saker att skriva om? Svar: Av födsel och ohejdad vana har jag åsikter om det mesta. Med åren (jag närmar med medelåldern) har jag dock förstått att det inte alltid är så strategiskt att säga vad jag tycker i alla sammanhang, men tankar om det mesta har jag och en del av dem sätter jag på pränt.

Fråga: Du skriver ofta om flyktingar och tiggare. Är du vänsterpartist, eller? Svar: Jag är inte med i något parti alls. Däremot har jag ett engagemang för mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter blir kött och blod i de människor vi har runt omkring oss, i vår stad och i nyhetsprogram och dokumentärer. Det finns mycket godhet i vår värld, men också mycket orättvisor. Att försöka bry sig har inget med vänster – högerskalan i politiken att göra, tänker jag även om jag skarpt ifrågasätter punkter i valmanifestet hos de flesta partier, mer hos en del, mindre hos andra. Och främlingsfientlighet och nazism tar jag självklart avstånd ifrån.

Fråga: Tror du på Gud egentligen? Ibland uttrycker du dig väldigt flummigt. Svar: Då får vi definiera ordet flummigt. Om du menar ospecifikt, så finns det en poäng med det. Gud har 99 namn och kan beskrivas på olika sätt. Din väg är din väg, och min väg är min väg. Ofta är det mer intressant att hjälpas åt att formulera frågorna, än att leverera färdiga svar som varken är genomtänkta eller ens lämpliga för personen en möter.

Och så en fråga på lite samma tema…

Fråga: Hur orkar du skriva ditt religiösa svammel hela tiden? Svar: Ibland skriver jag om mitt arbete, och en del tycker att det är religiöst svammel per definition. Men det jag skriver i krönikorna är tankar om samhället, världen, skapelsen, medmänniskorna, livsfrågorna, och för mig är dessa frågor inte begränsade till religion utan handlar om just livet. Hur det är, hur det skulle kunna vara och vad vi bör ta med oss in i framtiden.
Vad skulle du vilja läsa mer om?

Karin Långström Vinge

Hiss: Solen i september. Minns lata dagar vid stranden och njuter av gott kaffe.

Diss: Familjerna på Lyktan är oroliga. Hur kallt är det på vintern i Sverige egentligen?

Konfirmation. Krönika i SLA 15 augusti 2014

Idag lördag är det dags för sommarkonfirmandernas konfirmation i S:ta Helena kyrka. Numera jobbar vi med olika koncept och teman, vilket konfirmanderna brukar vara väldigt nöjda med. Det ideologiska budskapet paketeras i metoder som ligger nära ungdomarna: sport, musik, film, skapande, friluftsliv.

När det gäller sportkonfirmanderna är det ganska enkelt att använda upplevelsebaserat lärande. Vi har till exempel provat på att rida islandshäst (det respektfulla mötet mellan olika individer), och segelflyg (att lita på att det finns någon eller något som bär). Den teoretiska kunskapsförmedlingen är viktig, men än viktigare är det att försöka skicka med ungdomarna en verktygslåda som de kan ha nytta av genom hela livet. Det handlar om självkännedom, självkänsla, medkänsla, helhet.

Jag tycker om att påminna mig om WHO:s åtta punkter för existentiell hälsa. De är helhet, hopp, harmoni, förundran, mening, personlig tro, andlig kontakt och andlig styrka. Vi konfirmandledare vill ju förmedla allt detta till ungdomarna, men på ett respektfullt sätt. Själva har vi funnit stigen bakom snåret, och vi berättar om den. Inte vart den leder, men vi berättar att den finns.

 Maria, en av våra församlingspedagoger, funderade över detta på en av våra morgonböner. Hon spelade upp några låtar med olika stilar. Klassiskt, emo, rock, Ulf Lundell. Vem kan säga vad som är bra musik? Och vem kan säga vad tro är? För den som har svårt att tycka om Ulf Lundell kan det såklart vara svårt att börja gilla honom bara för att någon annan säger att han är bra. Och för den som blir rastlös av lugn musik blir det bara stressande om någon säger att vägen till harmoni går genom Mozart. Var och en måste finna sin egen väg. Det finns en massa stigar och spår, redan upptrampade. Men visst finns det också nya vägar att ta. Och var och en måste ta sig fram själv, även om ingen någonsin behöver gå ensam.

 Karin Långström Vinge

 Hiss: Underbara 15-åringar

Diss: Ohälsa av alla slag

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...