Tror att en betydande del av Kyrkfacks läsekrets såg eller
har åtminstone hört talas om ”Och förlåt oss våra skulder”, dokumentärfilmen om
prästen Inger Svensson som Sveriges television nyligen visade. Tom Alandh visar
ett människoöde – en ung kvinna som väljer att följa sin kallelse till
prästämbetet trots det hårda motstånd som fanns på 70-talet. Ensam i stora
prästgårdar tar Inger Svensson sällskap av flaskan vilket medför både
ekonomiska och sociala bekymmer.
När Alandh så intervjuat anhöriga, vänner och arbetskamrater
(Inger Svensson själv avled i 50-årsåldern med en utsliten kropp), lämnas
följdfrågorna och reflektionen till tittaren. Vilka mekanismer leder en
människa in i alkoholismens träskmarker? Förstod kvinnoprästmotståndarna vilka
konsekvenser deras styvnackade uttalanden kunde få? Kunde stödet från Inger
Svenssons arbetsgivare sett annorlunda ut, och kunde det satts in tidigare?
Jag läser på Arbetsmiljöverkets hemsida om faktorer som
påverkar den psykosociala arbetsmiljön.
Arbetsmängd och arbetstempo. Ensidigt och monotont arbete. Oklara
förväntningar på arbetsinsats.. Ständiga förändringar. Risker för hot och våld.
Oregelbundna arbetstider. Konflikter, kränkningar och trakasserier. Arbete med
människor. Sociala kontakter. Ensamarbete. Den fysiska miljön.
Inger Svenssons öländska prästgårdar och kyrkor var vackra,
så den fysiska miljön fanns inte mycket att anmärka på. Men bland övriga
faktorer finns en hel del utropstecken som kanske inte uppmärksammades på
70-talet. De är lika aktuella idag, men motståndet mot kvinnliga präster är
idag inte lika utbrett eller organiserat. Men det finns fortfarande. Nya
berättelser tillfogas de gamla som tillsammans utgör en väv som Svenska kyrkan
inte bör glömma. Om än förlåten, har
skulden lämnat spår. En prästvigd man intervjuas i filmen: jag har ju gillat
läget, men egentligen är jag emot reformen. Vilka fler av våra manliga kollegor
tänker så – upp med en hand!
I Tom Alandhs film konstateras att man måste vara mycket
stark för att klara sig som kvinnlig präst i Svenska kyrkan. Jag tror att det
inte är så lätt att vara människa över huvud taget. Vi ska berätta om män som
ogillar kvinnor (eller vad kvinnor gör). Men vi ska också dela hoppet med och
om varandra.
Alla de faktorer som nämns som riskfaktorer kan vändas i
friskfaktorer, för att uttrycka sig arbetsmiljömässigt klatschigt.
Arbetsmängden ska vara lagom balanserad – det är heller inte bra att ha
långtråkigt på arbetet. Det ensidiga monotona arbetet kan fördjupas till nya
kvalitéer. Riskerna för hot, våld och trakasserier kan kanaliseras i
handlingsplaner och en förståelse för att vi är varandras arbetsmiljö och
trygghet. Ensamheten i prästgården kontrasteras mot småbarnsföräldraprästernas
trixande för att få ihop det på helger och kvällar. Jämställdhetslagen och
barnkonsekvensanalys banar väg: i första hand förälder, i andra hand anställd.
Men fortfarande går det Inger Svenssons omkring i Svenska
kyrkan. Därför kan det systematiska arbetsmiljöarbetet aldrig avstanna. Men
lika viktigt: en kopp kaffe. Hur är det egentligen? Hur har du det?
Karin Långström Vinge
