Det är Johannes Döparen som citerar Jesaja: En röst ropar i öknen – bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Krokiga stigar ska rätas och steniga vägar jämnas.
Det är vad alla väntar på. En längtan efter något att lita på som verkligen kommer att ”göra något”. Över oss som bor i mörkrets land ska ett ljus stråla fram.
Vi kommer att leva med mörker omkring oss så länge vi lever i den här världen. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.
Johannes Döparen är arg och kallar folket ”huggormsyngel”. Vad ska vi göra då? Folket runt omkring honom står handfallet. Johannes svarar: Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
På så vis, tänker jag mig, att vi kan jämna den steniga vägen för någon, åtminstone tillfälligt. Och det är bra att Johannes Döparen påminner oss.
Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.
Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund
och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund.
och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund.
I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
(E Köhler 1898)
