Vad kan vi göra? Finns det något vi kan göra för att på något sätt göra skillnad?
En del av de människor som flyr från krig och förföljelser, i kampen för demokrati och frihet kommer till våra bygder. För att anknyta till det nyss i kyrkorna lästa julevangeliet: de söker plats i våra härbärgen.
Det här är berättelsen om Lyktan. Anne-Marie Hedenberg och jag började samla in kläder och husgeråd i liten skala i en källarlokal på Norrmalm. Vi hade kontakt med några familjer, och så småningom blev de fler. Ett par volontärer anslöt sig, och vi rekryterade ytterligare några. Vi förstod ju snart att våra kunskaper i arabiska och bosniska inte räckte särskilt långt. Qazim på Röda Korset skickade människor till oss. Plötsligt fanns det ett ställe att gå till även för den utan tillgångar.
Vi inledde samarbete med Michael Lehnberg och Ragnhild Granholm på Frälsningsarmén. De delar vårt tänk och utifrån kristet budskap drivs vi av samma vision. Vi ber till ett flyktingbarn på söndag, och på måndag hjälper vi andra flyktingbarn till drägligt liv här i våra bygder.
Vi började leta efter en större lokal och hittade det perfekta stället på Mariestadsvägen 98. Vår kyrkoherde ställde sig bakom projektet som fick namnet Lyktan. I november flyttade vi in,
På Lyktan möter vi varje måndag mellan 80 och 100 asylsökande och andra behövande. Ungefär 20 personer lämnar in kläder, husgeråd, leksaker och skor.
Kaffebryggaren går varm på Lyktan. Vi introducerar glögg till de nyanlända. Vi delar pepparkakor, hembakt och livshistorier. Vi byter ord på svenska, arabiska, franska, swahili och bosniska och skrattar med varandra när uttalet låter knasigt. Vi är alla lika: gäster och volontärer. Coffee, clothes and friendly faces.
På Lyktan finns de alla. Familjerna från Balkan som vet att de inte kommer att få stanna. Familjerna från Afghanistan som sålt sina hus för att betala människosmugglarna - enda sättet att kasta sig efter det halmstrå som lockar med ljusnande framtid. Hundratusen kronor fattigare och åtta månader i en resa medelst lastbilsflak och containrar innan Öresund kan korsas och målet är nått.
Vi har syrierna som inte hade något att sälja - allt är sönderslaget. Jag noterar att många av har ärr i ansiktet och hårbotten efter granatsplitter. Barnen har rädda ögon. Men när vi skrattar, skrattar vi på samma språk. Och när de handlar om att lära sig gå, eller att sitta tryggt i volontärernas famn, finns inga kulturskillnader.
Några har inte bara flytt från krig, de är dessutom förföljda på grund av de är hbtq-personer. Eller för att de valt att gå sin egen väg. Alla tror de att Sverige kan innebära en vändpunkt för dem. Nyckeln till ett bättre liv utan risk för tortyr och dödsstraff.
Eritrea, Somalia, Angola, Kongo, Kosovo och Irak. Vi har vänner från världens alla hörn, och i kvällens nyhetssändning ser vi deras landsmän kämpa för liv och demokrati.
Jag har blivit utsedd till Årets Skövdebo. Tack alla som nominerat. Jag vill ta med mig alla er som i det tysta och i det offentliga delat engagemanget för mänskliga rättigheter. Det handlar om de hbtq-relaterade frågorna. Tack ni som delar vår gemenskap i Regnbågsmässan, och tack alla ni som vågar ge kyrkan en andra chans.
Det handlar om antirasism, om mångfald och öppna armar. Jag tar med mig alla er som är med i vårt medmänskliga nätverk Lyktan. Alla som lämnar, hämtar, tänker goda tankar för oss och ber för oss.
Jag vill ta mer er som under året varit skövdebor, men som deporterats: Julija, Slavenka och era familjer. Och jag tänker på er som valt att gömma er, som hellre går under jorden än riskerar livet i landet ni flytt från.
Jag tänker på alla som inte vill annat än få vara skövdebor. Som vill jobba, lära sig svenska, kunna starta om sina liv och ge barnen en trygg uppväxt. En lägenhet med det egna namnet på dörren. Arbetstillstånd, SFI, kunna få ha ett alldeles eget ICA-kort. Allt det där som är förbehållet människor med de fyra sista siffrorna i personnumret.
Jag är glad över att vara en skövdebo. Jag kommer fortsätta prata, protestera, skriva, samla in kläder och dricka kaffe med folk. Jag är stolt över att vara präst i en liberal och hbtq-vänlig kyrka, och jag är stolt över att få arbeta i Skövde.
Barnkonventionen, Bibeln, Genevekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Koranen. Det finns många drivkrafter bakom längtan efter fred, frihet och framtidstro. Tillsammans gör vi faktiskt skillnad.
.jpg)
Artikeln i SLA
Vill du stödja projektet Lyktan? Vårt plusgironummer är 181 95 76-8 – märk inbetalningen "Lyktan".
Läs gärna fler blogginlägg om migrationsfrågor:
Ingen jul utan Jesus - om ett besök hos en flyktingfamilj
En deportation utan rubriker
Skövdes kommunalråd ringer polisen
Svar till Elisabet Svalefeldt (m) om flyktingbarn
Ett svar till
Kim, 17 år och krigsveteran
I väntrummet (min beskrivning av Stora Ekeberg)
Julija -sjätte dagen
Om hbtq:
Anförande i Kyrkomötet om hbt-utbildning
Anförande i Kyrkomötet om samkönade vigslar
Brev till Lena Artman, ordförande i Synoden
Hbtq-priset
A propos pride
Utvisningarna till Irak, igen
Hbt-person i frikyrkomiljö - inte så lätt
Andra samhällsfrågor...
Livsfarlig nonchalans (sjukvård)
Om fosterdiagnostik och Downs syndrom
Orättfärdig immunitet i sjukvården?
Vad rätten till mitt liv borde innebära
