Läs evangelietexten noga och märk väl:
om Jesus hade velat göra livet enkelt för de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, hade han väl knappast gått upp på berget för att ta emot dem? Vad hände med ”Gå ut och gör”? Gör sig inte Jesus väldigt otillgänglig när han helt enkelt verkar dra sig undan folk? Han går minsann inte ut. Han går upp på ett berg och sätter sig ner.
I det alldeles vanliga arbetet som församlingspräst möter mina arbetskamrater och jag nöden i dess olika former. En hel del människor lever med funktionshinder, precis som i evangelietexten. Ofta tänker jag att det inte är folk som har funktionshinder, utan hela tillvaron är ett funktionshinder. När jag ser våra nyanlända flyktingar från Syrien, tänker jag på de första kristna där. Matteus evangelium kanske skrevs i Syrien, kanske just på den plats där din nya grannfamilj kommer ifrån. För att nå räddning och frälsning behöver flyktingar gå över berg, bokstavligt och bildligt. De behöver sannerligen kämpa för att nå den hjälpande handen innan de läggs ner på flyktingförläggningarnas madrasser.
Det är svårt med härbärgen i vår tid också. Men Jesus går upp på här-berget och tar det lugnt. Han verkar lita helt och hållet på att folk tar med sig de som behöver honom. Och i berättelsen tas de upp för berget, blir nedlagda inför Jesus och blir botade. De stumma talade, folket häpnade, lama gick och blinda såg. Räknar Jesus med att vi – vi som vill vara lärjungar – faktiskt engagerar oss i våra medmänniskor? Är det så att vi själva kanske är mer av bönesvar än vad många av oss tror att vi är?
Alla kyrkans böner om frid och fred blir ju faktiskt inte bönhörda utan att vi själva formulerar handlingsplanen i våra hjärtan och går ut och gör vad vi kan. Eller som Jesus – världen behöver också människor som sätter sig ner och tar det lugnt. Men Jesus gjorde båda delar. Bön och arbete. Inandning och utandning. Reflektion och tal. Profetia och eftertanke. Mångfaldens kyrka? Livspusslets kyrka?
Så är det tacksägelsedag och lovsången till livet vill ändå vara grundackord i tillvaron. Allt är jubel och sång, läser vi i Psaltartexten för dagen: Öster och väster fyller du med jubel. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Allt är jubel och sång. Jag vill ändå skänka en varm tanke till dem av oss som inte alls går in i Tacksägelsedagen i jublets tecken.
För alla som snarare ber om att få känna något att vara tacksam för, istället för att bara konstatera att ”vi är glada och tacksamma.” Men vår kyrka säger att hoppet är större än förtvivlan. Ljuset har övervunnit mörkret, och livet segrar! Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig i min frid. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära. Om jag inte orkar gå upp för berget, Jesus, och om jag inte orkar be någon om hjälp, kan du komma ner då? Amen.
Läs söndagens bibeltexter
