Ni tar väl inte in den där kungabilden i kyrkan? En vass röst möter mig i telefonluren. Jag försäkrar vederbörande att det inte är det minsta aktuellt, och fortsätter diskutera konstverk och samhällsdebatt.
Det är förstås Elisabeth Ohlson Wallins senaste kreation som upprör. Artisten Camilla Henemark poserar under pizzabitar omgiven av kungen och hans vänner. Under bordet sitter drottningen på knä och skrubbar på ett hakkors.
Människor som i vanliga fall brukar försvara hennes skapelser skakar på huvudet och menar att hon gått för långt. Hur långt får man gå för att skapa debatt? Var går gränsen mellan smårolig satir och plump vuxenmobbning? Och kan man förresten mobba kungahuset?
Elisabeth Ohlson Wallin har profilerat sig i hbtq-frågor och det är väl knappast någon som missat hennes konst med kopplingen religion och hbtq.
Att framställa kända människor i generande situationer blir något annat. Statsministern i blöja väcker inte mer känslor hos mig än ett höjt ögonbryn, och kungaparet runt Camilla Henemarks kropp ändrar inte min inställning till rojalism, eventuell otrohet eller gamla synder ifråga om nationalsocialism. Men jag retar mig på sättet att leka med mat mitt under Världens barn-kampanjen. Det finns så mycket vackert i världen, och så mycket elände. Var och med vilka metoder gör vi mest nytta?
