Jag läser och begrundar, och fajtas på twitter. Och undrar om vi behöver såna här kommaut-reportage om tio år. Jag hoppas inte det. Då är det så normaliserat att inte någon höjer på ögonbrynen.
”… Det låter så flott att ”vara den man är, att få vara sig själv”, men om det betyder att man inte längre har någon att dela sig själv med, vad har man då vunnit? Och ändå har man inget val. När man kliver ut slår dörren igen bakom en och man inser, för att låna en titel av Peter Halldorf, att hädanefter blir vägen väglös. Men man har inget annat val än att gå.
Jag tar mig in som Ann-Christine i det ena sammanhanget efter det andra. Det tycks inte väcka någon större uppståndelse, framförallt inte aktivt motstånd. Mest tystnad. Det ligger liksom i luften en outtalad mening: Måste han komma så där? Just nu? Just här? Kanske det bara är jag som har felinställda känselspröt, men det tar energi. Men, som sagt, ingen säger något elakt. Fortfarande är det en öppen fråga om det är möjligt för en transperson att kunna verka som präst i Svenska kyrkan …”
Andra bloggare: Håkan Sunnliden
