Det handlar idag om människosyn. Hur vi ser på våra medmänniskor och möter dem, men också om hur Gud ser på oss.
Det är allvarsamma ord som Jesaja, Paulus och Jesus ger oss idag, men i dem ser jag ett ljus som vill leda oss framåt, som visar på hopp och möjligheter. Hur blir tron liv?
I Jesu liknelse ser vi två människor. Den ene tackar Gud för hur bra han är. Den andre visste inte ens om han var värd att vara i templet. Vi ser naturligtvis två ytterligheter, och det bästa vore väl om vi hamnade någonstans i mitten, att vi ska kunna vara glada över de vi är, och det vi har lyckats åstadkomma, MEN utan den här jämförelsens förbannelse: tack Gud för att jag inte är som andra människor: tjuvar och bedragare eller som han där borta.
Medkänslan här verkar vara helt borta. Och liksom på Jesu tid finns också idag tendenser att lägga bördor på andra människor, och den kristna tron blir ett beteende och ett förhållningssätt som går ut på att särskilja sig från andra som inte uppfyller ens egna, höga, krav.
I den kyrkotradition på västkusten som jag kommer ifrån, var det ett svårt brott att lita på att man själv är rättfärdig. Man skulle leva i ”salig ovisshet”, alltså inte vara viss om att få vara i Guds närhet den dag man går in i evigheten.
Jag tror inte att det är det som Jesus menar. Vi kan inte lita på rättfärdigheten i oss själva. Vi kommer inte till himlen, för att uttrycka det så, genom våra goda gärningar. Nej, rättfärdigheten består i att vi kan stå rena för Jesu skull, med hans kors tecknade i våra hjärtan. Inte beroende på vad VI gör, utan beroende på vad Jesus gjort för oss.
Farisén i texten kryddar sin egenrättfärdighet med att se ner på den andre. Ett känt mänskligt fenomen: är man i grunden osäker på sin egen betydelse och sitt eget värde, kan den klena självkänslan lätt plåstras om med vissheten om att jag minsann är bättre än dom där borta. Tragiskt, men så uppstår varje dag vi och dom-tänkande, rasism och diskriminering.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om farisén i liknelsen ändå. Han sköter sig klanderfritt. Men är han lycklig? Präglas hans tro av varm glädje, medmänsklighet, och hur är hans relation till Gud?
Tullindrivaren, däremot, vågar inte lyfta sin blick mot himlen. Han ber om nåd och kärlek. Och han blir bönhörd.
Båda två behöver växa i tro, precis som alla vi andra. Farisén behöver om ifråga om sin människosyn. Lära sig ödmjukhet, och att inte se ner på andra.
Tullindrivaren behöver öva sig i att tro att Guds kärlek även gäller honom. Tro, hopp och kärlek. Det går att förändras.
Jesus säger: Kom alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Farisén får i Jesu famn vila från sig själv, sin kyla och sina stela anletsdrag. Tullindrivaren får luta sitt huvud mot Jesus och vila sina skuldtyngda axlar och sitt dåliga samvete.
Vi får alla vila för att kunna växa, utan andra som drar och sliter i oss, utan andras granskande och värderande blickar, för att kunna finna oss själva, växa i tro i vår egen takt.
Mahatma Gandhi har någonstans skrivit om vikten att se andra genom förstorande förstoringsglas. Att inte se ner på medmänniskan eller göra henne mindre, utan större.
Och har man genom livets omständigheter fått en alltför negativ självbild, bör man vända på förstoringsglaset och uppförstora sig själv flera gånger om.
Lägg märke till att Jesus inte säger att farisén INTE är rättfärdig. Det verkar vara självklart. Det som verkar vara förvånande för Jesu åhörare är att tullindrivaren också är det. ”Jag säger er, det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre.”
Och det är just smärtan för den elitistiske: insikten om att det inte bara är jag som är bra, utan även andra. Jag bestämmer inte vilka som hör hemma i Guds rike. ”Ty den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”
Jag tror Jesus vill att vi ska se varandra som tillgångar, som lika värda Guds barn. Vi behöver inte känna oss hotade av varandra. Du är du, och jag är jag. Tillsammans tecknar vi Guds ansikte. Tillsammans leker vi i Guds rike, och resande genom livet växer vi. Vår längtan kanske är större än vår förmåga, vårt tvivel är ibland större än vår tro.
Men Gud ser vår längtan, och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, ingenting.
Amen.
Dagens texter
