Eftertanke inför Kristi Förklarings Dag. Kyrkans Tidning nr 29/30
För ett tag sen kom jag att samtala med en äldre kvinna. Hon var akademiskt sinnad och längtade efter att få testa sina färdigheter i logik och argumentation på mig. Vi började tala om tro och om Gud, och ju längre tiden gick blev det mer och mer tydligt att vi faktiskt talade olika språk.
Där hon talade om logiska slutledningar och konsekventa sammanhang, ville jag tala om tillit och gudomlig erfarenhet. Där hon ville tala om naturlagar, talade jag om frihet från desamma.
Jag vill inte påstå att jag vet vem som har rätt. Men Gud går aldrig att fånga i exakta termer och decimaler. Gud kan beskrivas, men det finns alltid en del av Gud som vi inte kan beskriva. Om så vore, vore Gud inte Gud utan en mänsklig tankekonstruktion. Gud är alltid större, säger några. Jag vill säga: Gud är alltid MER. Mer än.
Inte underligt att våra bibliska texter kryllar av händelser som vid läsning med naturvetenskapliga glasögon på skulle avfärdas som litterära finesser eller religionshistoriska myter. För min del går det bra vilket som. För min del står inte tron och faller med huruvida Jesus kom till världen utan manlig medverkan, om han faktiskt kunde gå på vatten, om han kunde uppväcka människor från döden - även om jag tror det. Ingenting som har med Gud att göra förvånar mig ett skvatt.
Trots allt är det spännande att berättelsen om när Jesus mötte Mose och Elia landar under evangelieboksrubriken ”Kristi Förklarings Dag”. Lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes, som kastade sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck, hade nog gärna velat ha en förklaring på hur de sedan länge avlidna hjältarna Mose och Elia plötsligt kunde dyka upp på sammanträde med Mästaren.
Men märk väl! Det är inte åsynen av Mose och Elia som får lärjungarna att tappa greppet. Tvärtom. Jag tycker om Petrus utrop i 1917 års översättning av kalon estin – här är oss gott att vara! Som blivande verksamhetsutvecklare i Kristi kyrka gör han snabbt upp planer: om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia. Olov Hartman förklarar i psalmen: hyddor vi ville här åt himlen bygga, fasthålla synen, ägande och trygga. Det där förvaltar vi än. Vi bygger kyrkor, församlingsinstruktioner, strukturer, webbplatser – allt för att ge det gudomliga fäste i tid och rum.
Det är när rösten från molnet kommer, den som talar om Jesus som älskad son och utvald med uppmaningen att lyssna till honom, som lärjungarna blir rädda.
Jag funderar en stund över debatten om religion som pågår i samhället. Teveprogram om spöken och gengångare visas på bästa sändningstid, men skolbarnen förväntas bli kränkta om de får höra välsignelsen på skolavslutningen. Så länge religionen får vara på ytan, går det bra. Om det gäller någon annan, är Petrus med på banan. Men när han blir personligt berörd av det gudomliga, då gäller inga strategier eller omständigheter. Livet själv drabbar. Nu måste du lyssna till något eller någon du fullt ut inte kan greppa eller bygga in i tankekonstruktioner. Gud ryms inte i en hydda. Inte i tempel byggda av människohand. Men här är Gud, inte långt borta från någon enda av oss. Precis som så många gånger förr och i framtiden går Jesus fram och rör vid lärjungarna. Stig upp och var inte rädda! Har du också känt det? Hört det? Från Gud själv, eller från någon av Guds lärjungar? Vilka har du i din närhet som rör dig, lyfter dig, bär dig? På vems uppdrag? Kan den gudomliga kärleken vara källan?
Lärjungarna lyfter blicken och ser ingen utom Jesus. Det är gott så. Jag väljer att göra detsamma, och tackar Gud för den friheten.
