Midsommar till helgen! Nu ska regnet och kylan trotsas, det ska minsann dansas runt midsommarstänger och det ska ätas utomhus vid vackert dekorerade bord, sommarblommor ska plockas och allt är som det ska vara en svensk sommar.
Själv känner jag mig lite högtidsförvirrad, vilket kan tyckas vara konstigt eftersom jag har högtidsfirande som arbetsuppgift. Men för mig är jul, påsk, pingst, allhelgona och så vidare högtider med sammanhang. De yttre attributen (tomtar, påskägg, gravljus) har en given koppling till traditionerna och ger ett kulturellt sammanhang oavsett gudstro. Kalla det gärna kulturkristendom. Men när det gäller halloween, nationaldagen och midsommar blir jag alltså ideologiskt förvirrad. Flirt med ond övernaturlighet tar jag direkt avstånd ifrån, uppmärksammandet av 1809 års regeringsform kan jag leva med, och att vid midsommar fira att solen håller sig framme är något jag verkligen kan känna mig glad för.
Det får väl vara som det är. Ska man ändå leva, kan man lika gärna ha det trevligt. Högtiderna behövs för att bryta av vardagen, ge oss anledning att varva ner eller ladda upp beroende på personliga behov, och för att sätta fokus på ting som ligger något utanför den alldeles privata intressesfären.
Jag behöver kanske inte känna mig så förvirrad, trots allt. Jag observerar spänningen mellan ont och ont i tillvaron, jag känner tacksamhet över att vi lever under demokratiska villkor i Sverige, och jag uppskattar ljuset, skapelsen, jordgubbar och hemmaodlad gräslök. Dessutom är sommarlovet här. Jag känner mig plötsligt så euforisk över alltihop att jag nästan vill ta mig för att avsluta den här krönikan med ett citat från amerikanske presidenten Barack Obama. Så…God bless!
