Vem vill hänga på korset?

Jag läser Lena Anderssons krönika "Alla vill hänga på korset" i Dagens Nyheter. Flera gånger, fram och tillbaka, upp och ner, för jag förstår verkligen inte vad hon menar. Jag brukar tycka om att läsa Lena Anderssons många gånger uppfriskande religionskritik, men när hon den här gången tar sig an frågorna om korset, lidandet och underläget blir jag förvirrad.

Och fundersam.

Det sägs att Herbert Tingsten brukade uppmana kristna att inte "gå ner i katakomberna" när religionskritiken och debattläget blir för tufft, och med det syftas naturligtvis på situationen då kristna och den unga kyrkan levde i förtryck under romartiden.

Man ska inte dra på sig offerkoftan. Sant så!

Men Lena Andersson verkar mena att kristendomen står för något slags dyrkande av lidande och underlägsenhet:


"Långfredagen var lidandets dag enligt den lära vars rot är dyrkan av underläget, vilket blivit sinnebilden för vad maktlöshet ger rätt till. Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus. Han anklagar till och med Gud (sig själv?) när stunden är inne. En religion byggd på martyrium och mental belägring, grundad i en beskyllning utslungad mot evigheten utövar förstås en enorm kraft på människans skuldbenägna psyke."

Jag ser vad Lena Andersson är ute efter. Men skillnaden för mig - som också slungar ut beskyllningar mot evigheten när orden och förnuftet inte räcker till - är att kristen tro inte är en ideologi utan en verklighet. Utsatthet är inte ett politiskt ord utan realitet.

Jag är personligen inte utsatt för mer än medelklass-svenssons bekymmer, då. Men några som kan tala om utsatthet på riktigt är den kristna familj som i veckan utvisades till Irak. Där kommer de att möta tortyr, och kanske till och med dödas för sin tros skull. I många länder, som till exempel Irak och andra länder i Mellanöstern, är religiösa skillnader grunden för samhällssystemet. Då blir religion i allra högsta grad en identitetsfaktor, och en grund för våld, tortyr och avrättning. De kristna assyrierna, syrianerna och kaldéerna flyr från sitt hemland, eftersom de inte har något annat val. Att vara kristen innebär livsfara,alldeles oavsett andra egenskaper eller erfarenheter.

Då är det inte fråga om hobbykristendom, Matteuspassionens finkultur eller ens stämningsfulla påsknattsmässor, om man nu tycker att det är besvärande.

Då är det fråga om allvar, det allvar som vi försöker uppmärksamma i kyrkan. Det tycker jag är värt respekt.

Jag hoppar över till Svenska Dagbladet och läser Andres Lokkos reflektion om Carola, Jesus, Frälsningsarmén, och så de kristna knuttarna Bikers for Jesus:


"Det enda jag kunde tänka var att det faktiskt inte blir tuffare än så. Hur de hamnade där, vad de gissningsvis har gått igenom för att gudstro till slut var det enda som återstod, vågade jag inte fråga. Men mest för att jag vill bibehålla illusionen om hur förbehållslös tro på gud är den sista utvägen. Den logiska slutstationen när inget annat räcker till."

Läs Svenska kyrkan i Skövdes och Assyriska församlingen i Skövdes öppna brev till Tobias Billström

Fler kommentarer på Lena Anderssons text:
Anna Ekström: Lite antikristen hets och allmän facism i DN och Glad påsk
Anders Gerdmar: Lena Andersson och DN glömmer de kristna martyrerna
Aktivarium: Lena Anderssons DN-ledare kritiserar PK-hyckleriet gällande kritiken mot reggaeartisten Sizzla

Läs även andra bloggares åsikter om
, , .Anders Wejryd om flyktingpolitiken

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...