Medan Sveriges kommande statschef utsetts redan i livmodern är det en mer omständig procedur att få fram en ny biskop i Skara stift som efterträdare till Erik Aurelius. Det har varit en lång process där kriterier och sökprofil diskuterats. Frågan om biskopens kön är trist nog fortfarande aktuell. Det finns röster som höjs för att vi absolut måste ha en kvinna som ny biskop, precis som det finns de som säger att vi absolut måste ha en man. Jag vänder mig med emfas mot båda resonemangen.
Sedan 1958 har kvinnor och män kunnat vigas till präster och därmed också till biskopar i Svenska kyrkan. Trots det, var det inte förrän 1970 som Margit Sahlin som första kvinna blev kyrkoherde, 1990 som Caroline Krook blev den första domprosten, och 1997 som Christina Odenberg biskopsvigdes för Lunds stift. År 2000 var 31 % av Svenska kyrkans präster kvinnor, och i nuvarande biskopskollegiet finns elva män och tre kvinnor.
Jämställdhet på djupet uppnås inte genom att biskopsstolar eller andra ledarpositioner öronmärks för kvinnor utan hänsyn till andra kriterier än könskriteriet. Min erfarenhet från biskopsval är att kvinnor tenderar att tacka nej till kandidatur i högre utsträckning än vad män gör, och det är ett bekymmer. Kvinnor behöver kliva fram och ta ansvar på alla nivåer i samhället.
Ett ytterligare argument för att inte ”inkvotera” en kvinna, är att vi inte ska upprepa historiens misstag. Att kvinnor hållits tillbaka i årtionden, ger inte skäl till att vi nu ska hålla tillbaka män. Kön är inget kriterium för att vara en bra biskopskandidat. Det är det för kvinnoprästmotståndarna. Låt oss inte hamna i den fällan.
