Kyrkomötet igång

Då har 2011 års kyrkomöte öppnat. I år har jag tagit time out och följer arbetet från Skövde. Det är egentligen inga större frågor som ska avhandlas detta år, med undantag från budget och tystnadspliktsutredningen som jag bloggat om tidigare.

I måndags kväll uppmärksammade Aktuellt att Håkan Sunnliden lämnat in en motion om att präster ska kunna slippa vigselrätten. Även om resultatet av den kommande voteringen blir väntat negativ för Frimodig kyrkas del, kommer frågan säkert att ta mycket tid i debatten.

Själv tycker jag, liberal till trots, att det här inte är en fråga om valfrihet för prästen. Ingen tvingas viga homosexuella par. Därför behöver inte präster avstå hela gudstjänsten vigsel. Väl medveten om att frågan är mer komplicerad än så, och väl medveten om vad konservativa prästkandidater skriver på bloggar och facebook, bör väl någon ändå ställa frågan: Hur tänker ni om att vara präster i Svenska kyrkan? Ni klagar på biskoparna och kyrkomötet. Teologiska kommittén är inkompetent. Snart kan man väl inte fira kristna gudstjänster längre. Jodå, så heter det.

Jag är stolt över Svenska kyrkan, och jag är stolt över att få vara präst där. Givetvis ska man kunna inta en kritisk hållning till Svenska kyrkan, men är du präst är gränsen mellan lojal och illojal väldigt fin.

A propos Bibeln och hbtq...


Gillar att denna bild sprids på Facebook just nu. Tror det är Kaya Ålander som är upphovsperson.

Eftertanke i Kyrkans tidning: 14 söndagen i Trefaldighetstiden

Jag smakar på orden enhet, enighet och egenhet en stund och låter tanken flyga. I skolans värld, till exempel, finns många enheter, men en vision. Det finns många enheter, men en mångfald i arbetssättet. Så tänker jag också med kyrkan. Det finns många enheter, men olika sätt att möta Gud på. Några av oss önskar möta Gud i stillheten, vid ett tänt ljus eller i susande orgelmusik, andra finner gudsgemenskapen i den sprudlande lovsången. Vi talar kanske om Gud på olika sätt, vi har kanske olika värderingar och vår inställning i etiska frågorna kanske skiljer oss åt.

Någonting förenar våra olika enheter och egenheter. Vad som förenar oss är tron, hoppet och kärleken, och den som förenar oss är Kristus själv. Med alla människor delar vi längtan efter helhet och mening, sammanhang där vi får vara oss själva, någon att hålla i handen.

Egentligen borde det inte vara så svårt att leva tillsammans. Det borde inte vara alls svårt att hålla sams i Guds kyrka.

”I vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter”, skriver Paulus i Första Korinthierbrevet.
Är det möjligt? Hade bröderna någonsin varit eniga i tankar och åsikter, eller har Paulus plötsligt fått en insikt om att tillvaron inte är så enkel som den vid första påseendet kan verka? Redan på Paulus tid fanns den hos människan inneboende längtan efter balans – mellan byggandet av egen självkänsla å ena sidan – och byggandet av det gemensamma å andra.

Jesus ber att de alla ska bli ett. Visionen är klar. Metoderna olika. Viktigt är att varken metod eller missionär står i vägen för evangeliet. Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Även tilltalet präglas av mångfald: på pingstdagen hör partherna, mederna och de andra runt hela Medelhavet talas om Guds stora gärningar. På sitt eget språk – men budskapet är detsamma.

Det kanske är så att nyckeln till enheten ligger i att vi för en stund blickar bort från oss själva och ser till helheten och hur visionen kan nås till fler? Då behövs kanske andra språk. Fler redskap. Och ju fler vi blir, desto svårare är det att pressa in alla inom samma ram. Det är kanske heller inte eftersträvansvärt?
Med blicken fäst vid Jesus, blir det oviktigt att tycker lika om allting eller tycker om samma psalmer. Enhet behöver inte innebära enhetlighet. Enheten i Kristus handlar inte om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud.

Men vi får inte strunta i vad vi finner rätt och riktigt i ljuset av evangeliet – en enhet som betyder mesighet inför förtryck och orättvisor av rädsla för att våga sticka ut är inte en verklig enhet utan en luddig bomullsinbakad församling där ingen egentligen vågar bry sig. Varken varm eller kall.
Tankens frihet motsätter Gud sig inte, Gud som ju har skapat vår förmåga att tänka och välja fritt. Om vi endast ska leva i taktfullhetens och tåtassandets anda, så lär vi aldrig mötas på allvar. Det är också ganska långt ifrån den Jesus som faktiskt röt till då och då. Kyrkan får aldrig tiga när sanningen kvävs. Den världsvida kyrkan är hur det än är, trots allt, en enda. Det tror jag är den verkliga innebörden av ”enhet i mångfald”.

I Kristi blick får vi mötas, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är. Guds kärlek rymmer oss, Guds famn är tillräckligt vid. Vi duger som vi är, vi behöver inte hävda oss. Vi är älskade och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek.

Krönika i Kyrkfack, september 2011

För oss som arbetar i Svenska kyrkan finns emellanåt stort fokus på medlemskap i kyrkan. För somliga handlar medlemskapet om ett självklart ställningstagande, och gemenskap med andra.

Kanske ser en del Svenska kyrkan som en organisation bland många andra som känns viktig att stödja, inte minst för det diakonala arbetet. Som Röda Korset, med en touch av psalmsång och rättvisemärkt kyrkkaffe.

Så handlar det om medlemskap i facket. Varför är det nödvändigt? Även här kan det naturligtvis handla om solidaritet. Alla drar nytta av kollektiva avtal och centrala förhandlingar, men framförallt de som inte själva har förmågan, intresset eller tiden att engagera sig i frågor som rör arbetslivets former och strukturer. Och precis som med kyrkan tänker nog någon att det är bra att den finns – om och när kyligare vindar drar in.

Som arbetsgivare står Svenska kyrkans samfälligheter och församlingar inför ett par budgetmässigt besvärliga år. Underskott i budgeten i miljonklassen föranleder diskussioner om osthyvlar, neddragningar och kanske till och med uppsägningar av personal. Här måste KyrkA och de andra facken med anknytning till kyrkan vara på bettet när det gäller prioriteringar. Ska det satsas på tegel och betong, eller på kött och blod? Är det vettigt att säga upp personal och samtidigt ha kvar tomt ekande församlingshem? Tror arbetsgivarna att kyrkans grundläggande uppgift i framtiden ska kunna skötas av ideellt arbetande?

När det stormar är det som bekant en god strategi att sitta lugnt ner i båten. För mig handlar mitt medlemskap i KyrkA om att jag har tagit mig en plats i båten och väljer att lita på att mina kamrater styr. Men en än viktigare anledning för mig att vara medlem i facket, är att jag faktiskt får vara med i facket. Det är i grunden fråga om solidaritet med dem som inte får, men också om så mycket mer. Under det här året har vi upplevt en demokratiseringsprocess i världen som fått den ene diktatorn efter den andre att falla. Människors villkor blir långsamt bättre – och en av de mer betydande förbättringarna är möjligheten att få tänka och tycka fritt utan att det leder till repressalier som offentligt förnedring eller fängelsestraff. Att få bilda fackföreningar utan statlig inblandning och styrning är ett viktigt led i den processen.

Nästa gång någon har synpunkter på arbetsgivaren under lunchrasten på jobbet, så jubla. Inte för att det finns anledning att jubla över missförhållanden, men jubla över att du bor i ett land där det är tillåtet att vara sur på chefen utan att riskera uppsägning. Fackliga möten borde omramas med ballonger och Pommac. Inte för att löneförhandlingar eller centrala samverkansmöten är så festliga i sig, utan för att markera att vi lever i ett land där arbetstagare har möjlighet att ta del av information, att påverka sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter på arbetsplatsen. Det är ett drömscenario för de flesta löntagare i vår värld.

(Kyrkfack är medlemstidning för KyrkA.)

Krönika i Skövde Nyheter 15/9: Bra att Jerusalem visas i Skövde

Just nu visas fotoutställningen Jerusalem tillsammans med Elisabeths arkiv i Skövde Konsthall. I helgen hade vi vernissage med ungefär 600 besökare och Lotta Bromé från Skultorp som invigningstalare. Elisabeth Ohlson Wallin har själv varit närvarande och med sin varma utstrålning personifierar hon kampen för allas lika värde och rätt att i öppenhet kunna leva i en vuxen kärleksrelation.

Det är bra att utställningen visas i Skövde. Skövde vill i Vision 2025 profilera sig som en storstad med alla de möjligheter som ges i en sådan. Det bör också innefatta möjligheten att kunna leva öppet som hbtq-person. Är vi där? Både Lotta och Elisabeth berättar hur smalt det kunde vara i våra trakter när de växte upp, men förhoppningsvis har vi nått längre idag.

Elisabeth Ohlson Wallin har beskrivits som en skandalös provokatör. Jag har väldigt svårt att se henne så. En av de bilder som upprört i huvudsak religiösa människor mest är bilden där en man ligger på en annan man utanför Jaffaporten. Jag håller med om att folk inte bör ligga nakna på trottoarer, men det som är skandalöst och provokativt i den arrangerade bilden – som togs med livet som insats - är inte nakenheten eller den homosexuella referensen, utan det att det är livsfarligt för hbtq-personer att över huvud taget visa sin kärlek i vissa miljöer.
Skandal är också att Sverige fortfarande utvisar hbtq-personer till länder där det fortfarande innebär dödsstraff att bli påkommen med homosexuell kärlek, och att människor som önskar genomgå könskorrigerande behandling i vårt land tvångssteriliseras.

Jerusalem och Elisabeths arkiv visas på Skövde konsthall till och med 26 oktober och är ett samarbete mellan Konstenheten/Skövde Kulturhus, Svenska kyrkan i Skövde, Sensus och RFSL Skaraborg. Välkommen!

Wejky wejky

Jaha. Börjar det kännas jobbigt på jobbet redan? Längtar du redan efter helgen/höstlovet/semestern? Börjar du känna tröttheten redan vid halv två på eftermiddagen? Är det för mycket blod i koffeinomloppet? Sitter du och använder dyrbar arbetstid till att slå dina lika slöa arbetskamrater i wordfeud?

Lugn bara. Skulle du råka somna vid skrivbordet och din chef kommer på dig levereras härmed följande tips:

"De sa på blodgivningen att det här skulle kunna hända."

"Jag testade bara tangentbordets dregelresistans."

"Wow! Jag antar att jag inte skruvade på locket på burken med det ohyggligt starka klistret."

"Jag höll på med en väldigt invecklad yogaövning som lättar arbetsrelaterad stress."

"Fan! Varför störde du mig? Jag hade nästan funderat ut en lösning på vårt företags allra största problem."

"Kaffeautomaten är sönder..."

"Jösses, den där medicinen mot förkylning som jag tog i går kväll vill helt enkelt inte sluta verka."

"Jag sov inte. Jag höll bara på och försökte plocka upp en kontaktlins utan att använda händerna."

"Någon måste ha hällt koffeinfritt kaffe i automaten."

"Amen"

Därför Jerusalem!

Jag plockar upp två kommentarer om fotoutställningen Jerusalem:





"Anonym sa...




Vad i utställningen är det som är så angeläget för Svenska Kyrkan att stå bakom?



9 september 2011 22:50



Anonym sa...



Jag har inga problem med homosexualitet eller samkönade vigslar utan står helt bakom Svenska kyrkans syn i dessa frågor, men tyvärr är flera av bilderna i Jerusalem-utställningen problematiska. På de heliga platser där vissa foton i utställningen är tagna är det högst olämpligt för någon - hetero eller h/b/t att utöva "erotiska aktiviteter". Oavsett vad man tycker om detta så är det respektlöst och djupt provokativt mot de olika religiösa traditioner som förvaltar platserna. Det finns bättre sätt att debattera dessa frågor och att skapa förståelse och acceptans för olika slags sexualiteter. Resultatet av detta blir tvärtom bara negativt och gräver ner olika sidor djupare i sina skyttegravar.



10 september 2011 13:40 "



Svar: Elisabeth Ohlson Wallin börjar så här i sin bok om utställningen: "Om du går in på nätet och tittar på de bilder som visar hur kvinnor, homosexuella, bisexuella och transpersoner dödas, torteras och fängslas kommer du att känna avsky. De allra flesta av dessa övergrepp sker i religionens namn, eller kanske ska jag säga med religionens makt. Maktens män hotar med Guds ord och lagar. Eftersom dessa hot skrämmer och hotar så många människors liv..."


Svenska kyrkan är med därför att vi gör som Jesus gjorde. Varhelst han såg en människa som tystats ner, puttats ut ur samhällets gemenskap tog han sig an den personen och ställde i mitten. Därför gör vi så, vi också. Vi har också att ta ansvar för den bok vi kallar helig skrift. I den finns texter med hat mot hbtq-personer så lång tid tillbaka som texterna och de bakomliggande tankarna funnits. Som kyrka måste vi ta ansvar för de övergrepp som genom åren gjorts med hjälp av dessa ord. Vi måste vara med och samtala om hur religion och kristen tro kan värna liv och kärlek - och inte död och hat. Vi måste berätta om hur bibeltexter kan tolkas. Därför är Svenska kyrkan i Skövde medarrangör för fotoutställningen Jerusalem och Elisabeths arkiv.

Anonym som upprörs över platser och aktiviteter: Vilka bilder och platser tänker du på? Är vardagliga kärleksbetygelser "erotiska aktiviteter", som den hastiga pussen mellan två tjejer i gravkyrkan? Är gravkyrkan heligare än andra kyrkor? Är det en förbjuden erotisk aktivitet när ett heterosexuellt brudpar kysser varandra i Uppsala domkyrka efter vigselakten? Eller tänker du på de två männen vid Jaffaporten? Kan du förstå att det skandalösa i den bilden inte handlar om två män utan om att de och hela fototeamet riskerade sina liv för att ta bilden? Jag håller med om att människor inte ska ligga nakna hur som helst, men grejen med denna arrangerade bild är att visa hur farligt det är att vara hbtq-person - särskilt i religiösa miljöer. Är inte det skandal, så vet jag inte vad som kan vara det.
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2011/09/jerusalem-och-elisabeths-arkiv.html

Jerusalem och Elisabeths arkiv

Gårdagen var en fantastisk men hemsk dag. Fantastisk för att jag fått träffa Elisabeth Ohlson Wallin och höra henne berätta inte bara en utan två gånger om Jerusalem och bilderna. Hemsk därför att den här fotoutställningen behöver göras.

Igår hade vi alltså pressvisning och förhandsvisning. Ett trettiotal personer från skola, kyrka och konst kom och minglade runt bland bilderna. Tidigare på dagen träffade vi några av papperstidningarna i bygden.

I morgon är det vernissage, och jag hoppas många tar tillfället i akt att komma.

Det finns ett flertal programpunkter omkring utställningen, och om allt går att läsa på konsthallens hemsida.












Arrangörer är Skövde Kulturhus, Svenska kyrkan i Skövde, RFSL Skaraborg och Sensus inom projektet Rosa Elefanten med bidrag från Västra Götalandsregionen.

Att vara kyrka på nätet

Idag har Helena Taubner och jag föreläst på medarbetardagen för anställda inom Skara stifts område. Vi livesände med hjälp av bambuser, och du kan se hela föreläsningen här. Enjoy!

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...