Efter beslutet i Kyrkomötet 2009 om att öppna vigselgudstjänsten för par med samma kön har det fortsatt att mullra här och var i Svenska kyrkan. Alla de dystra prognoserna om att Svenska kyrkan kommer att ekumeniskt isoleras har visat sig vara felaktiga. Endast ryska ortodoxa kyrkan har klippt banden med Svenska kyrkan, och det tror jag vi kan överleva, även om det är beklagansvärt. Mest för de ryska kristna, som inte har en lätt situation och skulle behöva vårt stöd.
Men, men. Det mest dramatiska som följt i kölvattnet av kyrkomötesbeslutet är att några präster i Göteborgs stift har skrivit till Kammarkollegiet och avsagt sig den personliga vigselbehörigheten. Om man vill slippa viga par med samma kön är det en onödigt dramatisk manifestation, eftersom ingen behöver. Det har vi i Kyrkomötet slagit fast.
Men det finns en tradition i Göteborgs stift att man ska undvika alla situationer som gör att man kan komma i kontakt med särskilt syndiga företeelser, så därför gör man klokast i att avstå hela vigselpaketet, även om det skulle få till följd att man inte kan viga till exempel sina barnbarn. Eller församlingsbor, som man ju faktiskt är kallad och anställd för att tjäna.
Nu ska alltså prästerna förklara för domkapitlet hur de tänkte. Eventuellt kommer domkapitlet att initiera ett tillsynsärende, men än så länge finns det inget som säger att en präst inte får avsäga sig sin vigselbehörighet. Visst ställer det till det för kollegor. På sina håll kanske det inte finns någon som kan viga?
Då behövs verkligen det nya systemet för ersättningar för kyrkliga handlingar som jag genom en motion initierat. Jag minns hur Fredrik Sidenvall indignerat argumenterade mot att andra präster kommer in och viger i andras församlingar. Hur ska det nu gå med pastorala program och församlingsinstruktioner? Ska rättrogna kyrkoherdar tvingas anställa oss avfällingar i grannpastoraten?
Men nu är saken i annat läge. Räddas den manliga prästsjäl, som räddas kan.
I stiftet österut - Linköping - har andra manliga präster blivit föremål för tillsyn genom att de vägrat ta nattvarden av en kvinnlig kollega. Jag har inte satt mig in i vad som nu önskas av nattvardsvägrarna, men av vad jag läst mig till på bloggar ska de bevisa sin villighet på något sätt.
Om allt det här kan jag tänka: men lämna dem ifred. Det är inte Svenska kyrkan som isoleras. Det är kvinnoprästmotståndarna och vigselmotståndarna som isolerar sig själva. De kan inte jobba i pastorat med prästvigda kvinnor. De kan inte ha vigslar. Vad är det snart mer dom inte kan?
Frimodig kyrka är aktiva i Kyrkomötet. Där ser man ingen nedslagen passivitet. Tillbaka till framtiden, tycks dom tänka och ser minsta framgång som tecken på stordåd. Till skillnad från de bekännelsetrogna i Missionsprovinsen väljer de att göra det bästa av situationen och kämpa på.
Så varför inte bevisa Guds storhet genom att ta emot nattvarden av en prästvigd kvinna? Är det inte viktigare att få del av Kristi kropp och blod än att demonstrera hur felaktig ämbetsreformen för femtio år sen var? Vad är mest saliggörande; ta emot nattvard eller att vägra?
Och varför inte passa på att tala om äktenskapets innebörd i just den kyrkliga handlingen vigsel? Förmenar man inte sina församlingsbor Guds välsignelse i sina äktenskap genom att vägra dem detta? Vad är mest evangeliserande; att viga eller att vägra?
Om jag vore biskop och domkapitel skulle jag lämna dom ifred så länge de inte uppenbart bryter mot kyrkoordning eller prästlöften. Dom vill inte vara med i det nationella bygget Svenska kyrkan. Dom vill inte bidra. Men dom gör ett gott arbete där de är, bland de människor som älskar deras predikningar och bibelstudier. Men hur mycket krut ska domkapitel och biskopar lägga på dem? Ska vi lägga ved på den brinnande brasan eller ska vi lägga kraft på att få eld i de sura kvistarna?
