Ja, det undrar några företrädare för svensk kristenhet på DN Debatt igår i en artikel som vill uppmärksamma den brist på religionsfrihet som drabbar muslimska och judiska bekännare i Sverige. Vilken princip ska omhuldas mest? Djurskydd eller religionsfrihet? Nu är ju religiös slakt tillåten i Sverige (djuren bedövas), vilket artikelförfattarna inte riktigt har koll på, men det finns annat som behöver tittas på: traditionell klädsel och möjlighet att be på arbetstid, till exempel.
Artikeln tas också upp i ledaren och de kristna företrädarna får på pälsen att religionsfriheten minsann inte bara är en rättighet till utan också ifrån. Någon har definitivt glömt att trycka igång fläkten på jobbet, för här kokar indignationen:
"Enorma mängder av blod har flutit genom historien för att sprida detta härliga budskap till hedningar och otrogna."
Okej, vi tycker att det var fel. Men vi kan inte hålla på att be om ursäkt för allt kristna har hittat på i Guds namn genom alla tider. Frågan är istället hur vi bäst arbetar för ett samhälle där mångfalden kan rymmas i en modern fungerande lagstiftning som kan ta hänsyn både till burkabärande kvinnor, medelklasspingstvänner och kräftor.
Jag tycker det är intressant att djurskyddsfrågan förs in i mångfaldsdebatten! I Sverige är det inte bara skillnad mellan folk och folk, utan också på djur och djur. Det är förbjudet att agna med levande fisk, eftersom den då anses vara tamdjur, eller hur nu Jordbruksverket definierar saken, men om fisken som precis avslutat sitt liv i frihet får käken genomborrad av en vass krok, tar myndighetssverige ingen hänsyn till.
Bloggaren Leo Holtter skriver klokt och jag håller med.
"Om nu judar och muslimer i Sverige anser, att min inställning till kosher- och halalslakt visar, att jag inte älskar dem utan istället hatar. Då kan jag bara från djupet av mitt hjärta beklaga, men får acceptera känslan. Jag kan inte
annat än stå för min ärliga övertygelse, att djurs rätt måste ibland ha företräde över våra upplevda mänskliga behov. Den uppfattningen har också stöd i vår gemensamma grund - skapelseberättelsen."
Det är alltid svårt att veta vad som är Guds vilja eller Guds avsikt med skapelsen, djuren och människorna. Om vi tittar i Bibeln, förstår vi av den att människan från början verkar ha varit vegetarian - även om det begreppet inte fanns då. I den första skapelseberättelsen säger Gud:
"Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö
i i sin frukt; detta ska ni ha att äta." (Första Moseboken 1:29)
Här finns också en tanke om omsorg om skapelsen och djuren, där människan har ett särskilt ansvar. I och med berättelsen om Noa, arken och den stora floden verkar Gud ändra sig:"Du skall lägga upp ett förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra." (Första Moseboken 6:21)
Efter det som traditionellt kallas "syndafallet" tillåts mänskligheten alltså äta kött från andra djur.
Men jag vill leva i paradiset redan idag. Därför avstår jag helt kött från landdjur, men återvänder i syndafall emellanåt och äter en fisk. En bit lax av pastorala skäl på en minnesstund efter begravning, eller en rökt makrillfilé för lustens skull. Här är anden villig, men köttet svagt. Men jag kan ju göra som Maria Wetterstrand hanterar sin flygpendling och klimatkompensera, fast etiskt. Hundra kronor till Djurens rätt per makrillfilé?
En dag kommer skapelseordningen iallafall att återställas:"Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida.Men hur är det nu med kräftan? Sverre Sjölander, professor i etologi vid Linköpings universitet skriver på Forskning och framsteg:
Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo.
Ingenstans på mitt heliga berg ska ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten.
Den dagen skall folken söka sig till Jishais rot, till honom som står som ett fälttecken för alla folk, och platsen där han tronar skall bli ärad. ""I vår djurskyddslagstiftning utgår vi från att åtminstone ryggradsdjur kan känna smärta, ångest, panik, rädsla, vrede, glädje och tillgivenhet. Vi utgår då från likhetsprincipen, att djur med likartat nervsystem bör ha samma principiella subjektiva upplevelser, så länge inget annat bevisats. Invändningen att man inte kan veta något om en kos inre liv kan bemötas med påpekandet att vi - av rent kunskapsteoretiska skäl - inte vet något om någon annan varelses inre liv än vår egen person.
Enligt likhetsprincipen borde fiskar vara innefattade av djurplågerilagstiftningen. De kan visa alla tecken på rädsla och panik, men fiskarna får inte vara med, av praktiska skäl. De flesta fångstmetoder som används i dag skulle bli förbjudna, och det vore politiskt omöjligt.
Är det då plågsamt för kräftdjur att kokas levande? Tyvärr kan vi inte tillämpa likhetsprincipen här. Det rör sig om helt andra nervsystem, helt andra konstruktioner. Men vi kan säga så här mycket: för de flesta landlevande djur har eld och stark hetta varit en viktig faktor i miljön sedan livets uppkomst. Landlevande djur bör reagera på eld, och brännskadesmärta bör vara stark och sitta i, så att individen tar lärdom och flyr vid nästa brand.
Men under vattnet finns ingen eld, och inga plötsliga temperaturhöjningar. (Djuphavskällorna kan vi bortse från). Därför är det osannolikt att en hummer skulle få panikrädsla när vattnet kokar. Hummern bör däremot ha ett program för att krypa bort från för höga temperaturer, men att den skulle känna intensiv smärta eller ångest är svårt att se.
Det är också detta vi ser i kastrullen. Visst försöker kräftor att krypa ur den, men den våldsamma panik de kan visa när de jagas eller slåss ser vi inte. Till detta kommer att döden kommer relativt fort, inom några tiotal sekunder (även om bengangliernas aktivitet gör att djuret sprattlar längre).
Till slut: vad är alternativet? Lägger man kräftdjur i kolsyrat eller avkokt vatten kvävs de sakta. Bedövningsmedel går inte eftersom djuren ska ätas. Och att skära av nervsystem går dåligt hos ett djur med gangliekedja.
Att dö i kokande vatten är en förfärlig död för ett landdjur. Är den det för ett havsdjur? Eller är det - givet alternativen - ett tolerabelt avlivningssätt? Bland etologer i allmänhet anser man nog det. Men vem kan säga att vi verkligen vet?"
Jag hoppas ändå på den dag då man på lunchresturangen ser grönsaksrätter som rätter och inte "vegetariska alternativ". På Parnassen i Skövde, till exempel, får man inte ens veta vad som man beställer. Det får man se, svaras det. Bedrövligt! Skulle köttätarna nöja sig med att beställa "Dagens kött" och få en tallrik blandade slamsor kött, kyckling och inälvor?
Och tänk om pizzeriornas menyer skulle bestå av sjuttio härliga grönsaks - frukt - örtvarianter och endast ett köttalternativ: Kötteriana.
Det vore tider det.
Mera DN
Vilks.net: Älgskyttarna mångkulturellt omfamnade
Humanistbloggen: Könsdiskriminering och djurplågeri
Djurskyddsrådet om halalslakt
