Patriarkala strukturer, dominans och frossande i synd

Det är femtio år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Svenska kyrkan och frågan blir fortfarande aktuell då och då. Ibland i media, som i Expressen igår, där kollegorna Boel, Mirjam och jag intervjuas om vår syn på saken. Naturligtvis finns ölandskomministern med på ett hörn och associerar fritt ämbetsfrågan till vietnamkriget, apartheid och Hitler.

Förre kyrkoherden i Berghem tas upp som avskräckande exempel: när kyrkorådet ville inbjuda mig att predika vid en musikgudstjänst, sa kyrkoherden nej. Ärendet, tillsammans med andra moderniseringar såsom till exempel införande av aktuell psalmbok och kollektupptagning till av rikskyrkan fastställda ändamål, låg på kyrkorådets bord i tre års tid innan en öppning kom då kyrkoherden avgick. För kyrkorådets del tror jag mitt besök var en symbolfråga: Är Berghems församling en del av Svenska kyrkan eller av den konservativa avknoppade protestgruppen Missionsprovinsen?

Nåväl, jag åkte dit, predikade, PRO-kören sjöng och vi hade det gudligt gott tillsammans.

Mer bekymmersamt är de kollegor som i sin dagliga gärning blir negativt bemötta. Inte på grund av att de skulle predika illa, vara allmänt usla arbetskamrater, eller för att de skulle vara elaka mot konfirmander eller syföreningsdamer utan för att de råkar vara kvinnor.

Mest bekymmersamt är att människor i stort far illa av förkunnelse som står i vägen för evangeliet självt. Men det kan hända oavsett om man klär sig i svartrock eller joggingdress - bland de bästa predikningar jag hört minns jag några från gudstjänster i det Kyrkliga Förbundets regi. Jag är uppvuxen i prästgård och de goda sammanhangens gammalkyrklighet med själavårdande predikan, rent och klart evangelium och inget slarvande framför altaret - men moralkrönikörerna i Göteborgs Stifts-Tidning har jag aldrig begripit mig på.

Argumenten granskas. Bibelord flyger som knivar genom luften. Människosyn diskuteras och definieras. Kan helig ande varit med och påverkat riksdagen, då det verkade så andligen stängt hos biskopar och teologer på fakulteterna?

Vad är patriarkat? Vad är kvinnoförakt? Finns det någon skillnad mellan kvinnoprästmotstånd och en allmän uppfattning om att kvinnor jobbar lite sämre och bör lönebetalas lägre?

Prästen Miriam menar att hon ofta bemöts sämre av kvinnor i allmänhet än av manliga kvinnoprästmotståndare. Det är en intressant iakttagelse. Om det inte handlar om kön, handlar det då om vilka förväntningar/fördomar/föreställningar man har om en präst? Vill somliga människor ha präster som de kan se upp till och andligen fostras av? Och är dessa med nödvändighet män, medan kvinnor anses vara mer av medmänniskor, medsökare och samtalspartners?

Nej, jag tror inte att det generellt är så att män står för envägskommunikation, medan kvinnor står för dialog.

Är det något slags socialt hierarkiskt spel man eftersträvar, längtar man efter präster med auktoritet och fasta principer som glädjedödaren Stig i "Såsom i himmelen" (som parallellt våndas över syndfullt leverne i församlingen och läser porrtidningar i smyg), eller biskop Vergérus i "Fanny och Alexander"?

"Bland de högkyrkliga finns också många kvinnliga präster, som tycker det är en stor olycka att förknippas med utvecklingen av ämbetet från vördad auktoritet till en slags andlig fritidsledare", skriver Johannes Forssberg i sin expressenartikel.

Jag minns tydligt hur befriande jag tyckte det var när det dök upp en präst i tv-serien Tre kronor som verkade vara en helt vanlig människa med familjeliv och allt. Kaj var så folklig att han hade en jacka där det stod "Präst" på ryggen och det var helt naturligt för folk att komma in i hans kyrka.

Jag tänker på änglagårdsfilmernas Henning, prästen som tar strid för mångfald och tolerans. Och minns Elsa, prästen i Vita lögner,med kärleksliv och allt. För att inte tala om Dennis, prästen i Andra Avenyn, som med en myras envishet tar strid för rättvisa och integritet i sin församling. Biskopen kommer klivande över kyrkbacken med jämna mellanrum, men Dennis följer Gud och sitt samvete, av- eller påkragad, whatever.

Som präst är jag hellre andlig fritidsledare än vördad auktoritet. Den auktoritet som ska vördas är Gud, inte präster eller biskopar. Och hur Guds auktoritet ser ut kan vi ha många föreställningar om. Klart är att det finns många präster genom tiderna som har målat en dominant, hämndlysten och straffande Gud för sina församlingsbor, och som gärna låtit utveckla de egenskaperna hos sig själva.

Men i takt med att andra och mer ursprungliga Gudsbilder fått plats i kyrkan,och att jämställdhet och demokrati med helig andes hjälp har introducerats i samhällsutvecklingen, har präster som Stig och biskop Vergérus sakta men säkert fått kliva ner från sina höga hästar.

Önskar man patriarkala strukturer, dominans och frossande i synd, får man leta sig vidare till kabelteveutbuden runt midnatt. För i Svenska kyrkan är flertalet av oss mycket trötta på den kulturen.

Storasyster i vassen

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...