Idag skriver Kyrkans tidning om sociala medier och tar upp att jag blev anmäld till domkapitlet för ett tag sedan av en person vars kommentarer på Facebook jag raderade av hänsyn till mina läsare/följare/vänner. På mina krypin på nätet ska ingen behöva läsa stunt och dumheter som går alldeles över gränsen. I det här fallet handlade det om koppling mellan homosexualitet och incest, vilket är befängt och kränkande (förlåt, David Eberhard) mot mänskligheten i stort.
Hyfs i debattten gäller särskilt hbt-frågor, eftersom kyrkan har ett mörkt arv att ta tag i på den fronten.
Nu var frågan: måste en präst alltid diskutera, samtala och vara öppen för dialog? Svaret är nej. En präst är präst dygnet runt, inte tu tal om den saken. Men som präst har du alltid rätt att sätta tydliga gränser för vad du vill vara med om, vilka människor du har kontakt med och vad ni pratar om. Känner man att en situation är klurigare än vad man klarar, är det prästens skyldighet att hänvisa vidare.
Och man kan inte räkna med att få vara någons personliga vän, även om den man är intresserad av råkar vara präst och använder sociala medier.
Det har också domkapitlet i Skara tydligt klargjort i och med att anmälan mot mig inte tas upp till behandling.
Själavårdskontakter är, hursomhelst, bäst i formen av personligt samtal öga mot öga.
Kyrkomötesbeslut och aktuella frågor i kyrka och samhälle diskuterar jag gärna. Men jag sätter en tydlig gräns för vilka ord som får avläsas från mina webbplatser.
Till sist: jag tänker naturligtvis fortsätta använda sociala medier för att nätverka med vänner, bekanta, partikamrater och alla ni andra, jag tänker prata om Gud, och i Jesu namn värna hbt-frågor, jämställdhet och annat jag tycker är viktigt.
Så, fortsätt gärna läsa.
