World Aids Day är till för att hedra minnet av dom som drabbats av hiv. För att kunna hedra minnet av någonting så krävs det att vi minns. Och det är vad vi ska göra idag.Första dödsfallet på grund av aids i Sverige skedde 1982. Så vad passar bättre idag än att gå tillbaka hela vägen till början? Musiken ikväll är ingen slump. Den är hämtad ur musikalen Rent som handlar om hiv och om åttiotalet, årtiondet då hiv drabbade Sverige, världen och oss. Rent fick en mängd olika priser, priser som upphovsmannen Jonathan Karson aldrig fick ta emot eftersom han dog bara några dagar innan premiären. I rent har hiv många olika ansikten.
1982 var jag fem år gammal. Vad kan jag minnas? Jag minns mycket. Jag minns stora, feta, svarta löpsedlar. Jag minns en okunskap som satte skräck i ett helt land. Jag minns hur okunskapen ledde till mytbildning som omgärdade sjukdomen och dom drabbade. Och jag minns att hiv bara hade två ansikten. Hiv drabbade män som levde promiskuöst med andra män. Jag minns jargongen av att dom fick skylla sig själva. Dom och narkomanerna fick skylla sig själva. Det var ju deras sätt att leva sina liv som var boven i dramat. Jag minns hur alla dessa människor fick bära hundhuvudet för alla andras rädsla. Hur redan stigmatiserade fick ett ännu tyngre ok att bära. Jag minns hur hiv trädde in i min vardag.
Men jag minns också susningen genom landet när det visade sig att hiv hade många fler ansikten än dessa. När hiv klev rakt in i folkhemmet och fortsatte sin marsch utanför våra gränser. Hiv kunde se ut som vem som helst. Hiv kunde ha ett barns ansikte.
När jag nu, idag, ser tillbaka på allt det här så är det framför allt en sak som framstår med knivskarp skärpa. Och det är att jag haft sådan fruktansvärd tur. Jag har inte fått hiv in i min kropp. Jag har vuxit upp i en tid där det pratats om hiv, risker och skydd. Jag har heller inte behövt ta farväl av mina partners, vänner eller familjemedlemmar på grund av hiv. Jag har inte behövt gå på begravningar eller radera namn i telefonboken på grund av det. Jag har haft turen att växa upp i en tid där bromsmediciner fått dom att stanna kvar. Och jag har haft turen att leva i ett land där vård och mediciner varit tillgängligt.
Men det betyder inte att hiv inte angår mig. Även om jag inte bär på hiv i min kropp så betyder inte det att det inte angår mig. Även om inte jag har behövt ta farväl av nära och kära så angår det mig. Det angår mig när jag ser liv begränsas av hiv. Det angår mig när jag ser hur medicinerna påverkar deras kroppar. Det angår mig när personer med hiv dessutom måste tackla andra människors rädsla. Det angår mig hur lagstiftare och beslutsfattare ser på dom. Det angår mig när dom bär på sorgen av att ha förlorat nära och kära. För alla har inte samma tur som jag. Många har behövt ta farväl av partners, släktingar och vänner. Många har varit på fler begravningar än vi andra kommer vara på under hela vår livstid. Många bär på större sorg än vad som är möjligt att föreställa sig. Många är drabbade på flera sätt.
Så det är klart att hiv angår mig. Och det angår mig att inte alla ser på det på samma sätt.
Idag ska vi hedra minnena av dom som drabbats av hiv. Idag vill jag att vi minns. För egen del kommer jag göra mer än så. Idag hedrar jag också dom som finns kvar. Jag hedrar sorgen som drabbat alla dom som tvingats ta farväl av nära och kära. Jag tänker aldrig glömma turen jag haft och jag kommer aldrig att glömma att den turen inte är självklar. Jag kommer aldrig glömma historien. Jag kommer aldrig att glömma att vi har mycket arbete kvar att göra framåt. Jag tänker låta hiv fortsätta angå mig. Och inte bara idag. Utan varje dag.
Victoria Tauson
