Julnatt 2009

"Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken…"


…ja, vem orkar vara vaken?

Vem väljer kölden, utsattheten och enkelheten när man kunde vara kvar i paradiset?

Vem orkar vara hos de apatiska flyktingbarnen, hos de frusna hemlösa, hos utarbetade deprimerade småbarnsföräldrar, hos oroliga fabriksarbetare i Trollhättan, hos någons mormor som dricker för mycket, hos födande mödrar i länder utan fungerande sjukvård, eller hos terrorister i Irak?

Finns det någon som orkar vara vaken nog att se verkligheten, de verkliga behoven, det som verkligen ger oss trygghet? Vem orkar med klimatfrågan, tvåprocentsmålet och de hungriga, obedövade grisarna ? Hederskulturen eller homosexuellas rätt att leva i kärlek?

Javisst, det finns någon som står där så grå vid lagårdsdörr och kanske han till och med grubblar över en underlig gåta.
Alla tomtar vi ställer fram, alla ljus vi tänder, alla andra tecken på samhörighet och gemenskap och kultur, det tror jag talar om något.
Just samhörighet, meningsfullhet, gemenskap, inte bara med familj och vänner utan också med världsalltet, med mänskligheten, med det som är gott.

Vi behöver vetskapen om eller rent av tron på att det finns någon som bryr sig, som går runt bland husen och ordnar och pysslar, att världen ytterst vilar i händerna på en God Gud.
Gud ser oss, föds in i världen och hamnar i halmen i Betlehems stall. Inte direkt den superhjälte som man hade tänkt sig. Vad det den här två-trekilosbebisen som skulle vara väldig Gud, evig Fader, Fridsfursten?

Man hade tänkt sig honom så, den som skulle orka med. En riktig superhjälte som skulle komma i full karriär och rädda världen. Som ett mantra hade detta hamrats in.

Det är så vi människor gör. Som Stig-Helmer i Sällskapsresan intalar sig själv att ”jag kan flyga, jag är inte rädd”, så upprepar vi det vi tänker om en God Gud som Bryr sig.
Men skillnaden från alla uppdiktade superhjältar och självhjälpsteorier är den verklighet som vi lever i. ”Vem är det som kör egentligen?” frågar Musse Pigg när alla sitter och äter majskolv i husvagnen medan ekipaget tar sig fram längs den branta bergssluttningen.

Ja, någon är det. Nån måste det ju vara som håller världen i sin hand.
Jag bärs av ett hopp. En tro, ett hopp och en kärlek. Min tro är att barnet i krubban som idag har födelsedag är min hjälte. Inte en sån som använder våld för att få sin vilja fram. Inte en sån som behöver svärd för att tvinga fram goda gärningar. Han är inte ens som tomten, som kräver snälla barn hela året i gengäld för en halvtimmas paketutdelande varje jul.

Nej, Gud knackar inte på för att höra om det finns några snälla barn. Gud knackar på och frågar om han kan vara till hjälp, och om han kan få hjälp. Han förändrar oss på insidan och låter godhet växa fram. Han ligger i krubban och skriker och vill ha mat, värme, närhet och trygghet.
Bebisar klarar sig inte utan det. Hela världen går under utan medmänsklighet. Julens budskap visar oss ömsesidigheten, mellan Gud och människa, mellan människor, mellan djur och människor. Det är det som betyder något.

Barnet visar oss vägen tillbaka, vägen hem. Vägen till frihet, frid med Gud. Livet som det är på riktigt. Du finns här, och du är älskad. Du är viktig.

Mitt hopp är att Gud kan göra skillnad. Att värmen och ljuset från stallet kan få betyda något. Att någon får se en glimt av himmelrike. Jesusbarnets uppdrag är att vara för dig utgiven. Hans blod är för dig utgjutet. Jesus älskar dig tillbaka till Gud, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Kärleken är att hjälpa Gud att göra världen lite bättre. För fortfarande behöver Jesus våra händer och fötter, våra röster och våra öron för att fler ska se livets ljus, orka med sin vardag. Vi kan inte göra allt. Vi har våra gränser och de måste vi ha. Men vi kan göra något för någon och därigenom för Gud själv.Jesus själv visar oss vägen. ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig…sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Kärleken är att Gud ser oss som vänner, som fullvärdiga medlemmar i Skapelsen och delegater av den ständigt pågående konferensen Livet.

Gud orkar och han vill ge oss kraft att orka ett tag till. Och ibland, som just nu, kan vi kanske orka vara så vakna att vi kan ta in och fundera på vad som är viktigt just nu, för dig, för din vardag och ditt liv. Eller så bara vi sitter här och tar in musiken, orden, bönen, ljuset, värmen. Det går också bra.

"Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
Djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken…"


Jag lovar dig. Gud är vaken.

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...