Evigheten är redan här

Allhelgonahelg, och vi tänker särskilt på de människor som har gått före.

Vi tänker på dem, tänder ljus och våra huvuden fylls med minnen, tänker kanske också på hur de har det just nu. Själv tänker jag ganska ofta på hur det är i himlen. Kanske ett land, kanske en stad, där vi får möta dom som vi längtar efter, änglarna, Jesus.
Det är vackert och spår av himlen, spår av paradiset lever vi med redan nu. I ljuset, vänskapen, musiken, nattvarden…

Men vi lever samtidigt med det som inte är ljus, det som inte är paradis. Förtvivlan, uppgivenhet och hopplöshet. Vi vandrar i dödskuggans dal, vi vandrar på gröna ängar. Inte antingen eller, utan rätt ofta, både ock.
Ja, kanske är den viktigaste bönen vi ber i kyrkan den vi ber efter syndabekännelsen: ”Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”

Gud, som har skapat oss och omsluter oss i kärlek, vill att vi ska ha det bra. Gud vill stärka vår tro, vår tillit till honom, till varandra, till livet. Gud vill öka vårt hopp, hoppet om att allt en gång kommer att bli bra. Till hoppet hör kraften att hålla ut, härda ut och orka förändring. Och kärleken är förutsättningen för precis allt.

Gud möter oss i himlen. Jesus har gått före för att bereda rum för oss. Men Gud möter oss redan här. Evigheten har redan börjat.

”Jag ska fylla er med ande och ge er liv”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Ja, redan nu. Det är i Gud som vi andas, lever och rör oss och är till. En gång kommer vi sluta andas, när vi dör. Men det är högst tillfälligt. Vi kommer att få ny luft, nytt liv.

Också under vårt liv på jorden kommer det stunder då vi känner att vi inte kan andas. Så är det, men Guds omsorg lämnar oss inte, även om det kommer stunder då man verkligen kan undra. Då behövs bönen: stärk vår tro, öka vårt hopp, och uppliva vår kärlek.

Jesus säger: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dom är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på era huvuden är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar”.
Det är ord att ta tag i, hålla nära hjärtat. Jesus talar om ”honom som kan döda och har makt att kasta ner i helvetet”. Ja, också helvetet är redan nu. Men det är högst tillfälligt. Det onda har ingen makt. Det har Jesus själv sett till.

Och det kommer en dag och en tid då ingen förbannelse ska finnas mer. Det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, för Gud ska lysa över oss, läser vi i Uppenbarelseboken.

Vi är på väg dit, och vi anar redan nu. Vi förstår inte allt. Ännu är allt som en gåtfull spegelbild. Men en gång kommer allt stå förklarat. Vi kommer att förstå varför det är som det är.
På vägen behöver vi varandra. Vi är Guds medarbetare när det gäller att stärka varandra. I tro, i tillit till oss själva, till varandra och till livet.

Vi måste hjälpa varandra och Gud att öka vårt hopp. Hopp är inte bara en känsla, utan handling. Ja, det vi gör idag för att förändra morgondagen. Och kärleken som behöver upplivas varje dag, det är kärleken som kommer från Gud, den han älskar oss med och omsluter oss med, villkorslöst.
Himlen är en gång i framtiden, men också redan här och nu. Nattvarden är en försmak av mötet med Gud men är redan nu ett himmelskt ögonblick.

Allt detta för min skull, för din skull. Vi behöver inte begripa det. Vi behöver bara leva det. Vi behöver inte andas rädsla. Vi behöver bara leva och andas in Guds kärlek och närhet. Döden är besegrad. Ondskan har inte sista ordet. En gång blir allting bra. Inte för att jag fixar det, utan för att Jesus har fixat det. Han följer oss i döden, och vi följer honom i livet och i uppståndelsen. Han bär skammen, förnedringen, våldet, offret, allt som gör ont.
Till oss säger Jesus: Frid lämnar jag kvar åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro, och tappa inte modet.


Herren är min herde, mig ska intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar,

och jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.

(Psaltaren 23)

Bilden är från fotoakuten.se