Svar i Skaraborgs Läns Allehanda den 31 juli till sign Josefin, vars åsikter ni förstår när ni läser mitt svar.
_______________________________________________________
Signaturen Josefin tycker i SLA den 28 juli att dopet är en föråldrad tradition som är färdig för utskåpning. Som huvudargument anförs att det är ett integritetsbrott att låta ett barn inträda i en kyrka och religion som barnet inte bett om.
Låt mig ge några tankar till svar. Dopets tradition är om inte föråldrad så åtminstone åldrad. Och många av oss är glada för denna tradition med rötter i judendomen och Jesu egen önskan. I ett postmodernt samhälle med sekulariserad stat har vi människor fortfarande grundläggande behov av att finnas i ett sammanhang där frågorna om tillvarons grund och livsvillkor är centrala. I Svenska kyrkan är barndopet ingen bekännelsehandling, varken från barnets eller vårdnadshavarnas sida, utan en önskan om att barnet ska ingå i kyrkan och få del av det som kyrkan står för. Det är enligt vår mening Gud som är subjekt – prästen bekräftar genom vattenösning (inte vattenlösning som Josefin skriver) den kärlek och omsorg som Gud omfattar alla människor med och som konkretiseras genom dopets förbund. Som dopförälder behöver man inte tro på Gud. Det är Gud som tror på dig och på ditt barn.
Dopgudstjänsten är också en välkomstfest för det nya barnet. Tillsammans med familj, släkt och vänner tänker vi goda tankar för barnet (vilket vi i kyrkan kallar bön), och vi riktar också en tacksamhetens tanke till Gud för det som har gått bra. Det gör vi i den särskilda tackbönen som läses av föräldrar eller faddrar. Förr i tiden kallades det ”kyrktagning” eller mer korrekt ”en moders tacksägelse”. Då som nu är det ju ingen självklarhet att en graviditet och förlossning slutar lyckligt och gott för de inblandade, oavsett om mor och barn överlevt eller inte. Men för det som finns att glädjas över känner många en önskan att få ge utlopp för tacksamheten och all den kärlek och värme som ett barn kan ge upphov till. Då är dopgudstjänsten en bra form och ett bra tillfälle. Du kanske tackar ”livet”, eller ”en högre makt”; jag kallar det Gud. Att släkten sedan vill ge presenter är ett vanligt förekommande fenomen vid festligheter inte bara i kyrklig kontext utan är världsomfattande.
Att föräldrar och släkt vill det bästa för sina barn, och om så önskas dop och medlemskap i Svenska kyrkan, är inte integritetskränkande utan en del av barnets rättigheter. Artikel 6 i Barnkonventionen anger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Det handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen. Om man som förälder känner sig bekvämare med att låta barnet vänta med dop för att själv ta ställning, går det naturligtvis enligt Svenska kyrkans sätt att se det, också bra. Alla fjortonåringar inbjuds till konfirmationsundervisning, och är man inte döpt gör vi det under konfirmationstiden. Och inbjudan till dop och konfirmation kvarstår hela livet.
Slutligen vill jag naturligtvis ta avstånd från de föreställningar som menar och har menat att barn tillkomna utanför äktenskapets form skulle ha mindre värde och kallas ”oäktingar”. Alla barn borde vara lika älskade och betydelsefulla och det har ingenting att göra med deras föräldrars civilstånd, eller ens om det finns biologiskt släktskap mellan barn och vårdnadshavare. Men äktenskapets form är till sin struktur en trygghet för barnen – och Svenska kyrkan är just nu i en process där vi med största sannolikhet kommer att välkomna samkönade par att kunna ingå äktenskap i Svenska kyrkan. Det är en rättighet för ”regnbågsbarnen” att deras föräldrar kan leva som gifta med den status som det innebär i vårt samhälle.
Karin Långström Vinge
Präst i Svenska kyrkan i Skövde
