Idag skriver ett antal Humanisterna-humanister på DN Debatt med utgångspunkt från den FN-resolution som nyligen antagits vilken fördömer kritik av religioner. Jag tycker också att det är en dålig resolution, om man med den menar att man inte längre kan och får diskutera religiöst motiverat förtryck av kvinnor, homosexuella, hedersvåld, religiös omskärelse och andra religiösa påbud.
Självklart ska vi göra det, och självklart kommer vi att kunna göra det, eftersom principer med nödvändighet ibland krockar och får ställas mot varandra. Kvinnokonventionen, barnkonventionen, genevekonventionerna, de mänskliga rättigheterna har idag en hög status men vi måste ständigt påminna oss om dem och inte vika en sekund från dem. Det håller jag absolut med Humanisterna om. En resolution är endast en rekommendation.
"Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn."
Det slår mig att den viktiga religionskritiken som Humanisterna framför (problemet för mig är inte att de kritiserar, utan snararare den intellektuella nivån på aktiviteten), främst riktar sig mot islam. För Humanisterna blickar utåt - mot stenkastningar, raserade flickskolor i Afghanistan, illegala aborter. I skenet av dessa företeelser ter sig dock svenska religiösa friskolor som rätt fridfulla institutioner, kan man tycka. Men problemet är att Humanisterna inte ser några gradskillnader i helvetet.
Att sitta i kyrkan i en ring och sjunga "Gud som haver" med tremånadersbebisar verkar i Humanisternas värld vara lika hemskt, nästan lika hemskt iallafall, och religiöst indoktrinerande som den mest ambitiösa koranskola i talibansk regi.
Häromdagen gick ytterligare ett avsnitt av TV-serien "Existens". En ung humanist uppdras att ge exempel på hur kyrkliga öppenförskolasamlingar är religiös indokrinering, och svarar någonting i stil med att "om den ene tackar Gud för två friska föräldrar, blir den som sitter bredvid och kanske inte har friska föräldrar, ledsen och kränkt."
Den unge humanisten har iallafall inte utsatts för för mycket religiös indoktrinering, kan man konstatera. Tvärtom skulle han nog må bra av att fundera litegrann kring existentiella frågeställningar. Det finns säkert en samtalsgrupp i Svenska kyrkan där han bor.
Den alldeles underbara sången Du måste finnas.
Andra bloggar om humanisterna, religion,samhälle
