Nu är det konfirmationfeber, verkligen. På facebook märks det i vännernas statusuppdateringar: uppladdningen och förberedelserna, sen lyckan och glädjen. För det är mycket känslor inblandade i konfirmationsgudstjänsterna. Det är mycket som ska stämma. Ungdomarna behöver stöttas, ibland dras i och ibland hållas tillbaka. Somliga föräldrar har sannerligen särskilda behov. Man vill så gärna att det ska bli bra, att Gudsmötet ska bli precis så bra som vi planerar.
Men Gudsmöten går ju egentligen inte att planera. Gud möter, oavsett våra ansträngningar, snygga agendor, välprovade kåpor och lättsjungna psalmer. Fast vi vill skapa förutsättningar för mötet - och det går så mycket lättare att fokusera på Gud om det inte finns irritationsmoment att irritera sig på, eller hur? Därför vill jag att allt runtomkring ska vara så perfekt som möjligt. Ibland lyckas det.
Vad jag tycker är särskilt med konfirmationsgudstjänsten är ... javisst helheten med musik, drama, psalmer, processioner, mässan och högtidlighet. Men på senare år har jag kommit att betona kallelse - och förbönsmomentet allt mer. Det händer något när ungdomarna går fram till dopfunten och jag tecknar ett kors med vatten i pannan på dem och jag påminner dem om löftet och kallelsen Gud gav dem i dopet. En stund av förbön för var och en. Må Guds goda ande vara med dig nu och alltid. Må kärlekens Gud ge dig all styrka du behöver. Och samtidigt adress till mig själv: jag blir också påmind om min kallelse, min mening, mitt syfte: att vidarebefordra Guds kärlek, värme, välsignelse, bröd, vin...
När människor förutspår dystra tider för kyrkan och samhället och 90-talisterna och Gud och hela världen, skulle jag bara vilja förmedla den känsla av hopp och tillförsikt jag kände i S:ta Helena kyrka igår.
