Idag var det kyrkobyggnader och kulturhistoria i både DN och Kyrkans tidning och båda skribenterna tar upp en fråga som är mycket viktig, nämligen det allmännas ansvar för våra kyrkobyggnader.Svenska kyrkan förvaltar drygt 3000 kyrko, varav de flesta är uppförda före 1940 och därmed skyddade. Svenska kyrkan lägger årligen ner stora pengar på underhåll och reparationer, men har också ett visst bidrag från staten, den sk kyrkoantikvariska ersättningen. Nu löper avtalet från 2000 års relationsförändring snart ut och ska omförhandlas.
Staten tar inte sitt ansvar, menar ärkebiskop Anders Wejryd på DN Debatt:
"Från årsskiftet finns ingenting beslutat om hur stor den statliga ersättningen för kyrkans antikvariska arbete ska vara. Ett professionellt antikvariskt arbete kräver långsiktighet och planering och därför vore det helt orimligt om ersättningen för församlingarnas antikvariska arbete beslutas på årsbasis och utan framförhållning. Om inte politikerna kan prestera en lösning som ger förutsägbarhet och adekvat finansiering hotas framtiden för Sveriges kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.
Svenska kyrkan tar själv det i särklass största ansvaret för det kyrkliga kulturarvet genom att stå för över hälften av de antikvariska så kallade merkostnaderna, vid sidan av kontinuerligt vård- och underhållsarbete av stor omfattning."
Och visst är kyrkobyggnaderna viktiga. Somliga verkar verkligen tycka att det är onödigt att hålla kyrkor i ordning.
"Svenska kyrkan är dålig på att möta människors andlighet och fokuserar mer på en kärntrupp. Det verkar oklart om de människor som på ledigheten besöker Kalmar domkyrka, kyrkorna på Gotland och Öland, platsar i det församlingsliv Bexell skriver om. De som ibland firar gudstjänst, som fylls av stillheten och som ber en bön i tystnad",
påminner oss Boel Hössjer Sundman, kulturarvssamordnare på kyrkokansliet i Kyrkans tidning.
Vi måste förstå att kyrkorna är allas och att de måste få kunna användas på olika sätt, så länge det är inom ramen för kyrkans grundläggande uppgifter. Dit hör till exempel kyrkturisterna som åker runt i Arns fotspår och pilgrimsvandrar eller stannar bilen utanför en kyrka för att se om den...kanske är öppen. Bra om den är öppen, tveksamt om den är stängd, men horribelt om besökaren förväntas betala entré.
Att besöka kyrkan är gudstjänst. Det är diakoni, mission och undervisning - oavsett om det är prästen eller (i vid bemärkelse) reseledaren som står längst fram. Och det ska vi inte ta betalt för, även om det inte kostar mer än en korv med bröd. Det betalar folk för via sin kyrkoavgift, och är man inte medlem i Svenska kyrkan men uppskattar och besöker kyrkor, bör man kanske tänka om.
Om Svenska kyrkan vill vara den öppna kyrkan för alla, borde vi finna bättre sätt att få balans i bokslutet än att ta entré. Kyrkorummet må förbli allas fria vardagsrum, oavsett plånboksstorlek eller intention med besöket.
Bilden: Maria och Jesus som staty i Vårkumla kyrka i Västergötland. Fortfarande finns den blå färgen kvar. Bekymmerslöshetens blå mantel, för att tala med Martin Lönnebo. Det finns dock anledning att vara bekymrad över kyrkoantikvariska ersättningen i framtiden.
