Idag skriver forskaren och stockholmsprästen Elisabeth Arborelius på DN Debatt om Svenska kyrkan, prästerna och medlemmarnas förväntningar. Artikeln baseras på en avhandling om synen på kyrkan och fokuserar på hur viktigt det är att Svenska kyrkans representanter möter församlingsborna på ett bra sätt vid förrättningar, eller kyrkliga handlingar, som vi numera benämner dopgudstjänsten, vigsel - och välsignelsegudstjänster, begravningsgudstjänsten och inte att förglömma, vilket sker i artikeln, konfirmationsgudstjänsten.Det är ingen särskilt revolutionerande tanke, inte heller är det nytt att somliga präster fortfarande verkar se sig som representanter för statskyrkan med dess enhetskultur, istället för att vara präster som "är engagerad i att lyssna på människors egna erfarenheter och deras reflektioner". Arborelius kallar de senare för "mottagarinriktade" präster till skillnad från "sändarinriktade" som menar att människor inte förstår den kristna tron jämfört med utbildade teologer.
Det är inte helt okomplicerat, dock. Arborelius menar att sändarorienterade präster betonar att "kyrkan måste vara KYRKA". Ja, men det menar jag också, även om jag räknar mig till de mottagarinriktade som "betraktar människor som religiöst myndiga och ser deras erfarenheter som viktiga delar i att förstå livet och helheten".
Den intressanta frågan är vilken slags kyrka? En förening för en troende elit, eller en kyrka för alla som vill vara med? En kyrka där biskoparna bestämmer allt, eller en kyrka där vi demokratiskt bestämmer tillsammans?
En kyrka där vi är serviceorienterade för att vi så gott vi kan vill vara med människor när de önskar, vill och kan, eller ska vi i vår stora nåd administrera förrättningar så att det passar EU:s arbetstidsdirektiv, personalens privata önskemål om ledigheter, och egentligen, buntar somlig församlingar ihop tre-fyra dopbarn i samma gudstjäsnt för att det är ett uttryck för gemenskapen, eller är det för att spara tid för personalen?
Jag håller absolut med om att det är oerhört viktigt att vi satsar på våra kyrkliga handlingar, inklusive konfirmationen. Jag håller absolut med om att vi bör möjliggöra valet av präst vid den kyrkliga handlingen. Vid 2006 års Kyrkomöte motionerade jag och några andra folkpartister i Svenska kyrkan i frågan utvidgad clearing, och med anledning av den motionen pågår just nu en utredning i frågan på kyrkokansliet. Det ska bli oerhört intressant att se vad de kommer fram till, för det här är viktigt för människor.
Det här är, som Elisabeth Arborelius skriver, resonemang som kan väcka starka känslor bland prästerna. Jag tycker att det är på tiden att vi i högre utsträckning än nu kvalitetssäkrar och utvärderar allt vi gör. De kyrkliga handlingarna är en betydande del av vår kärnuppgift och måste få vara resurskrävande. Tillgängligheten måste förbättras. Omprioriteringar måste kanske göras. Det är kanske så att begravningskapellet kan vara stängt på måndag, men öppet på lördag. Då skulle kanske fler som vill kunna delta i begravningsgudstjänster? Det är kanske så att fler präster och musiker bör vara i tjänst på helger? Bör vi göra arbetstidsrevisioner? Vad sysslar alla med, egentligen? Var sätter vi upp Mötesplats-skylten? Sätter vi den där människor finns, eller sätter vi ut den och hoppas att folk ska hitta den?
"Intervjuerna med församlingsbor och präster väcker många frågor. Om bortemot hälften av kyrkans präster har en inriktning som församlingsbor inte är intresserade av och inte frågar efter kan detta vara ett problem för kyrkan", avslutar Elisabeth Arborelius.
Rätt så, iallafall om vi ska leva upp till att vara den folkkyrka som vi påstår oss vara. Det är kanske till och med så att lekmannainflytandet vid våra antagningskonferenser för prästkandidater borde stärkas?
