I Marks kontrakt i Göteborgs stift får man då och då svart på vitt vad det kan innebära att ha kvinnoprästmotståndare på ledande kyrkliga befattningar. För några år sen hamnade jag i det som domprost Karin Burstrand nu upplever, det vill säga att det inte är självklart att leda gudstjänst i alla Svenska kyrkans församlingar, av enda skälet att vi är kvinnor.
Till Borås Tidning säger kyrkoherden i Skene Göran Landgren att han har "sträckt sig så långt han har kunnat" i att bemöta dem som vill "se en kvinnlig präst predika", och att det därför blir i en kvällsgudstjänst mitt i veckan och inte i söndagens högmässa.
Se en kvinnlig präst predika? Ja, det är så ovanligt i dessa bygder att det är en sevärdhet. Annars får man förutsätta att kyrkoherde Landgren har för vana att lyssna på sina kollegor, inte primärt titta på oss.
I Göteborgs tidning uttrycks kyrkoherdens kvinnosyn ännu lustigare:
"Om din lokala Ica-affär skulle förbjuda kvinnor att stå i kassan, vad skulle du tycka om det?
- Detta är ingen jämlikhetsfråga. Som jag ser det finns det olika funktioner i Guds hushåll.
Finns det något som kvinnor kan göra i Guds hushåll som inte du kan?
- Det finns många olika funktioner men ingen som är just för en kvinna. Sen finns det nog många där kvinnor är lämpligare än män. Det handlar om en struktur som är nedlagd i skapelsen.
Kan du förklara det?
- Inte så här över telefon."
I vanliga fall brukar vi iallafall få höra att vi har den särskilda funktionen att föda barn, vårda frisk man i hemmet och underdånigt underordna oss densamme, men nu har vi inte ens det privilegiet. Tacka sjutton för att han inte kan förklara det över telefon.
Jag har inte träffat Landgren personligen. Men jag kan konstatera att det finns kvinnoprästmotståndare som är duktiga präster i övrigt. Dom är trevliga att prata med och predikar ofta bra. Dom är människor som du och jag. Men kyrkoherdar ska dom inte vara, och Frimodig kyrka som vill driva att kvinnoprästmotståndare ska kunna vara chefer, blir på nytt överbevisade om att det är omöjligt.
Till GT säger domprost Burstrand att hon använder sin tid till annat än att vara arg på motståndare till kvinnliga präster. Det är säkert riktigt för henne, men jag kan av respekt mot de kvinnor och män som gått före och kämpat för att såna som jag och domprost Karin ska kunna få vara präster, och av respekt för Gud som vill att jag ska vara präst, inte vara tyst när jag och mina systrar hindras prata om Gud - särskilt i våra egna sammanhang! Det är tack vare modiga personer som Ester Lutteman, Lisa Tegby, Margit Sahlin, Annika Borg och Johanna Almer, biskopar, kyrkfolk/kyrkopolitiker som vi kan dra på oss prästskjortan och göra det vi är kallade till. Den insikten leder åtminstone mig till en viss ödmjukhet och tacksamhet.
Vara arg? Nja, i lagom dos. Men än viktigare är det att i kyrkomötet verka för att bevara de goda reformer som uppnåtts, och alltså inte låta kvinnoprästmotståndarna åter ta steg framåt, hur trevliga och duktiga predikanter och själavårdare de än må vara.
