"Den dråpmisstänkta chefsöverläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus följde normala och väl utprövade rutiner i vård av en patient som var på väg att dö."
Jag har inget att invända mot att människor får hjälp att dö värdigt och utan att ha ont eller ångest, och jag förstår resonemanget att det är svårt att avgöra vilken dos medicin som tar bort det onda, men som ändå inte orsakar att människan avlider.
Även de som är motståndare till dödshjälp förespråkar så kallad palliativ sedering, vilket innebär att människan sövs ner till dess att hon eller han avlider. Men denna behandling kan alltså i sig leda till att människan avlider.
Jag vill däremot vill jag gärna ställa några relevanta frågor i sammanhanget ur ett samhälls - och människosynsperspektiv. Jag undrar varför det är så farligt att polisen hämtar brottsmisstänkta doktorer på deras arbetsplatser? Är inte doktorer medborgare som alla andra, som hämtas av polisen om de misstänks för brott? Varför ska polisen vara särskilt diskreta för att det handlar om doktorer?
Och varför kritiseras att misstänkta brott som begås inom vården utreds av åklagare? Varför ska socialstyrelsen ha ensamrätt på att utreda eventuella brott? Var finns rättsäkerheten för patienter i ett sådant resonemang? Även doktorer kan begå brott. Det bör inte finnas någon straffrättslig immunitet för någon i vårt land, varken för kungligheter eller för sjukvårdspersonal. Likhet inför lagen borde vara en självklarhet och man kan inte undanhålla vissa yrkesgrupper som handhar farligheter från straffansvar. Den misstänkta doktorn är ju faktiskt misstänkt för dråp, inte för olycksfall i arbetet.
Läkarförbundets ordförande säger till DN:
"Jag tycker att det är viktigt att man sköter de flesta ärenden där, därför att det är speciella omständigheter i vården. När något går fel är det svårt att veta vad som är uppsåtligt och vad som är oavsiktligt. En behandling kan gå på ett annat sätt än man tänkt sig. Därför är det viktigt att man kan hälso- och sjukvård, säger Eva Nilsson Bågenholm."
Det är ungefär lika dumt som att präster som begår brott i tjänsten inte skulle utredas av åklagare utan av domkapitlet, eftersom det är viktigt att man kan teologiska och pastorala frågor. Tillsynsmyndigheter är nödvändiga, men det är den allmänna rättssäkerheten också.
Varför är det så att sjukvårdspersonalen nu är rädda för att de ska bli polishämtade när de jobbar? Finns det anledning till det? Nja, om det är så att normala rutiner följts, så kanske det är fel på de normala rutinerna som anbefallts av socialstyrelsen. Och då är det bra att det inte är socialstyrelsen som utreder, utan en oberoende instans. Och om det visar sig att socialstyrelsen inte följer svensk lagstiftning, så är det verkligen på tiden att riktlinjerna revideras.
Tidigare bloggat om dödshjälp och om sjukvård.
Till sist: Jag tycker att Hugo Lagercrantz är något intressant på spåret när han på DN Debatt ansluter sig till diskussionen om att skilja mellan biologiskt liv och mänskligt liv.
Så skriver doktor Lagercrantz, som också levererar sin personliga värdering av vad som är värdigt liv:"Ett problem är definitionen av mänskligt liv. Det var enklare förr när det definierades som upphörd hjärtverksamhet. Även hjärndödsbegreppet är relativt väl definierat. Men vi har numera många patienter som inte är hjärndöda men ändå så svårt hjärnskadade att om de överlever kommer de att vara mer eller mindre mentalt frånvarande och kanske också lida svårt av multihandikapp. Det gäller särskilt spädbarn, hos vilka hjärndödsbegreppet ofta inte är tillämpligt.
En möjlighet är att i stället för att tala om biologiskt liv försöka definiera vad som är mänskligt liv eller när människan har ett medvetande – en själ. Det mänskliga medvetandet förutsätter inte bara att man är varse om sin kropp, sitt jag och omgivningen, utan också att man ”kan tänka på det som har varit eller det som kommer att bli”, som filosofen Henri Bergson uttryckte det.
Ett barn som saknar eller har en fullständigt skadad hjärnbark kommer aldrig att kunna tillägna sig dessa funktioner, även om de kan uttrycka emotioner, som är lokaliserade djupare ner i hjärnan. De kommer inte heller att kunna kommunicera adekvat med vare sig tal eller teckenspråk, de kommer att sakna episodiska minnen och förmåga att tänka framåt."
"Om man bedömer att barnet med största sannolikhet kommer att drabbas på detta sätt, så anser jag att det är rimligt att avsluta livsuppehållande behandling innan det blir för sent."
Vad som innebär att avsluta livsuppehållande behandling innan det är för sent, begriper jag inte, men diskussionen om vad som är ett värdigt liv måste med nödvändighet fortsätta. Och vi får förmoda att alla inblandade professioner kan ha förmåga att uttrycka emotioner, kommunicera adekvat med tal och teckenspråk, att vi kommer att inneha episodiska minnen och förmåga att tänka framåt.
Men jag kan inte hjälpa att jag ibland är pessimistisk.
Läs också Per Westberg om krishanteringen.
Uppdatering: Statens medicinsk-etiska råds promemoria om överväganden i livets slutskede, som överlämnades till regeringen förra året.
Andra bloggar om Astrid Lindgrens barnsjukhus, etik,sjukvård.
