Det är så skoj när ni skriver i gästboken. Ibland dyker gamla vänner upp. T ex har Anders börjat blogga, fortsätt med det!
"Hej Karin Tack för din blogg. Det var ett tag sedan var inne men du är lika aktiv och rak som vanligt. Härligt att se! Biskop Erik hänvisade till din blogg på senaste fortbildningen så jag tänkte jag skulle titta till dig."
Bra tänkt, A. För ungefär tio år sen, en sen kväll efter en stiftsgruppkväll, säger A till mig att jag ibland är så rakt på att folk blir rädda. Eller något sånt. Ops, det blir inte bättre med åren, får jag säga.
Johan skriver:
"Hej, hur ser en prästs arbetstid? Vad jag erfar är att ni jobbar både under kontors tid och hemma efter kontorstid.
Vilken familje liv har ni då? Hur många helger måste ni jobbe på raken?
Tack"
Nja, det ser olika ut på olika arbetsplatser. I Skövde har vi fasta scheman baserade på vilka arbetsuppgifter vi har. Konfirmander är ju bra att ha efter skoltid, men syföreningen kan man träffa på eftermiddagen. Här jobbar många skift på antingen Volvo (eller ja, jobbade) eller på sjukhuset, så det finns goda möjligheter att träffa folk mitt på dagen och inte bara kvällstid. Mitt på dagen equals dagistid, så man inte behöver trixa för mycket med barnvakt. Skara kommun har nämligen den lilla egenheten att man inte tycker att man behöver tillgodose familjers önskemål om flexibla barnomsorgstider.
Hur många helger på raken man jobbar är också olika beroende på var man jobbar.
Hjalle skriver:
" Hej Karin - ang barnläkaren, tycker att sign Teitur skrev klokt 8/3 men det avfärdade du med att läkare är arroganta/giriga.
Militärer i Sverige skjuter väl sällan ihjäl någon och om poliser gör hoppas jag att det är av misstag. Ambulanspersonal gör storartat jobb men tar aldrig något beslut om att avbryta en livsuppehållande behandling. Det gör läkarna och endast läkarna vilket ju gör deras proffesion rätt unik i Sverige.
Tråkigt att du föraktar dom så mycket - jag själv är gift med en trots att hon sällan är hemma och inte ens tjänar som en sopphämtare i Stockholm."
Nja, den beskrivningen känner jag inte igen mig i. Arrogans och girighet är svagheter som inte kan tillskrivas doktorer generellt. Det finns många trevliga doktorer. Det jag kan bli trött på är att denna yrkesgrupp förväntas särbehandlas. Varför är det värre att polishämta en doktor på jobbet, än att polishämta en korvgubbe på jobbet? Det är väl inte så konstigt att polisen gärna gör såna här ingripanden på kontorstid, och då är de flesta på jobbet. Är det förresten bättre att polishämta doktorerna hemma? Ska polisen inte ta mer hänsyn till upprörda barn och respektive, än till upprörda patienter? Är det förresten alltid som doktorerna själva, som ibland beställer polishämtning av patienter, föreslår att detta ska ske diskret? Va, va, va? Likhet inför lagen, tack. Men Gud gör föredömligt ingen skillnad på människor.
Dessutom, när jag ändå är igång, tycker jag att Göran Hägglund verkligen ska ta tag i Barbro Westerholms goda råd och inte bara strunta i dom. Är det kanske så att KD är helt trötta efter äktenskapsdebaclet? Orkar man inte med ytterligare en värdefråga? Eller är man rädd att opinionssiffrorna ska dala ytterligare, eftersom det visat sig att rätt många i Sverige faktiskt vill ha mer inflytande över sitt eget liv än vad sjukvårdspersonalen ska ha?
Nu behövs det riktlinjer i kongruens med svensk lagstiftning (om det nu inte är så, vilket ska utredas), för en utveckling där doktorerna sitter handfallna och inte vågar någonting utan fikar bort halva arbetstiden, vill vi inte ha.
Andra bloggar om politik, samhälle, sjukvård.
