Vilken underbar kommentar till förra inlägget:
"Hur blev du troende? Det brukar ju finnas två varianter.
1) Någon med starkt inflytande i din närhet var starkt troende (t ex mor eller far, helst båda)
2) Du gick igenom en livskris, där religion blev vägen ut.
Annars är ju religion som rökning. Är man över 20 och har klarat sig undan så börjar man aldrig."
Själv tror jag att religionen kan drabba en när som helst. Det är inte alltid den är av gammal vana eller på grund av kulturell påverkan. Guds vägar är outgrundliga. Och religionen, eller Gudsrelationen som jag hellre skulle vilja säga, är inte vägen ut utan vägen igenom.
Men har man börjat med den är det väldigt svårt att sluta. :)
