"Vägen badar i ljus, trots att solen gick ner för flera timmar sedan. Vi befinner oss uppe bland bergslika höjder, drygt 700 m över havet, på nordöstra Västbanken. Den lilla byn som vi, mina tre kollegor och jag, under den här hösten bor i heter Yanoun. Jag skriver "lilla", för det handlar om 10 familjer som lever här. De skördar sina mandel - och olivträd, de vallar sina får och getter. Det är ett lugnt, enkelt och naturnära liv. Man skulle kunna tro att allt här är harmoniskt. Sedan några år har Yanoun gatubelysning. Men det är inte bara den varma gul-röda gatubelysningen som omger oss ikväll när vi är på väg hem från en kopp arabiskt kaffe med kardemumma hos borgmästaren. Det är ljuset från strålkastare på kullarna runt omkring oss.Enligt internationell lag är det förbjudet för en ockupationsmakt (i det här fallet Israel) att förflytta sin egen befolkning till ocksuperat område (Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem, enl 4:e Genévekonventionen art 49). Trots det finns det ca 450 000 så kallade bosättare på Västbanken. Oftast handlar det om "ekonomiska bosättare", israeler som valt att flytta ut till bosättningar eftersom de då får billigare hus och andra fördelar från staten. Men så här långt ut på Västbanken är bosättarna ofta ideologiskt och religiöst motiverade. Om man förenklar deras ståndpunkt en aning så menar de att Gud har lovat dem det här landet och att de därför har rätt till det. Det innebär också att de ofta försöker driva bort de palestinier som levt här i hundratals år och på det sättet ta kontroll över deras mark.
Det är denna senare sorts bosättare som har utposter på de höga steniga kullarna runt Yanoun. De har på olika sätt, hotfullt och våldsamt, trakasserat byborna. 2002 blev det så illa att byborna tvingades lämna byn. Sedan dess finns det alltid internationella personer närvarande i Yanoun. Tack vare denna närvaro har byborna kunnat flytta tillbaka och fortsätta sina liv i byn. Bosättarnas utposter är olagliga även enligt israelisk lag. Det är dessutom så att enligt internatioell lag har Israel ansvar för lokalbefolkningens säkerhet. Man skulle därför kunna tro att palestinierna här skulle kunna ringa armén eller polisen för hjälp. Men verkligheten är att israeliska armén oftast skyddar bosättarna och inte lokalbefolkningen, palestinierna.
Vår lilla by är under konstant övervakning. Det finns ingen historia av väpnat motstånd från invånarna i Yanoun. Trots det badar som sagt byn i ljuset av strålkastare så fort det mörknar och hela natten igenom. Då och då sveper någon av strålkastarna fram och tillbaka, som om den letar efter något särskilt. Vid ett par tillfällen har de internationella låtsats lämna byn genom att packa in ryggsäckarna i bilen, låsa dörren och åka iväg. 10 minuter senare har bosättarna varit på väg ner mot byn. De har genom sin övervakning alltid full vetskap om vad som händer i Yanoun.
Israel har ingått avtal om att stoppa expansionen av bosättningarna på Västbanken. Trots det expanderar de i hög takt och skaffar fler och fler utposter. Därför är det fler och fler byar häromkring som befinner sig i samma situation som Yanoun; plötsligt inklämda mellan bosättningar och deras utposter. En av byarna, Assira, besökte vi för en vecka sedan. Medan jag skriver det här vet jag att det blir attackerade igen. Två av invånarna ringde nyss och bad oss komma. Vi har bett en israelisk fredsorganisation, Rabbis for Human Rights, att åka dit - vi har svårt att lämna Yanoun på kvällen. Hittills verkar ingen ha blivit skadad, den här gången. Byborna berättade för oss att bosättarna mest verkar gå från hus till hus och spraya davidsstjärnor på bybornas hus. Stjärnorna är en symbol för ägandeskap.
Ett annat exempel på hur bosättningarna tar för sig på Västbanken är frågan om vatten. Vattenbristen här är stor. I de palestinska byarna oroar sig befolkningen för hur de ska få vattnet att räcka. I bosättningarna skryter man om att man får öknen att blomma. Det får man också, genom att anlägga trädgårdar som man konstbevattnar. Bosättningarna använder 85% av Västbankens vattentillgångar, men uygör bara knappt 20% av befolkningen. Häromdagen reste jag genom bosättningen Ma´ale Adummim. Där finns en stor fontän, formad som en fredsduva som dygnet runt sprutar vatten. Här i Yanoun tog vattnet slut för en vecka sedan. Och det är runt 35 grader varmt.
Så här går vi...det hade varit skönt att kunna ta en dusch efter en lång dag i solen, men vi försöker spara så mycket som möjligt på det inköpta vattnet. Byborna är fattiga, och vatten är dyrt. Strålkastarnas obehagliga kalla ljus lyser upp vägen, och imorgon åker vi till Assira för att se och dokumentera vad som händer där ikväll."
Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel/Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna och reflektionerna är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna. Tack Gabriella!
